En grop i den existentiella vägen

“Ärligt talat, du skriver bättre när du skriver om din roman än när du skriver den. Du har ett problem”, kommenterade signaturen mårten Karlsson mitt inlägg Våndan av ett omslag. Påståendet har skakat om mig lite.

Man kan naturligtvis avfärda det hela som en persons åsikt, men det vore ju fånigt att först be folk säga vad de tycker och sedan helt strunta i det. Nej, istället har jag vankat fram och tillbaka och grubblat över vad det kan tänkas innebära. Jag väljer att ta det som en komplimang, en bekräftelse på att åtminstone bloggen är välskriven, men eftersom det inte är den som är målet blir jag bekymrad. Karin på dramatikkursen föreslog att jag skulle publicera romanen och bloggen samtidigt eftersom hon tyckte att den senare var intressant att läsa. Alltså är Hr Karlsson inte ensam.  Fröken P, som erkänner en ton av missbruk i sin relation till realism, har också prata med mig om liknande saker. “Varför skriver du? Vad vill du berätta?” Jag har aldrig haft svar på de frågorna, annat än att jag skriver för att jag mår bra av det och för att det är roligt, och att jag vill berätta bra historier på mitt sätt. Men bloggen är ju också att skriva, och om det visar sig att det är där jag uttrycker mig bäst, vad händer då med de skönlitterära ambitionerna? Vad händer med mina berättelser?

Låt oss anta att det är sant, att jag faktiskt skriver bättre när jag skriver om skrivande. Vad beror det i så fall på? För flera år sen sa jag till en bekant från folkhögskoletiden att jag hade märkt att jag inte använder min humor när jag skriver. Hon höll med. Därmed inte sagt att det är humorn som är den kritiska skillnaden, men alla som känner mig vet att humorn alltid är med mig. Så om den inte är med mig när skriver… vad är då skrivandet för något? En mask? Ett dunkelt, tryggt hörn jag flyr in i när det blir för lökigt i den stora världen? Är det lusten, engagemanget, som skiljer bloggen och romanen åt? Jag kan va hjärtligt trött på allt vad mina böcker och min värld heter, men jag tror det är ganska vanligt. Och jag kan va hjärtligt trött på bloggen också!

Som alltid lutar jag mig mot fröken P:s späda skuldror. Hon ser det som ett tecken på att jag kanske helt enkelt ska skriva något annat. Lämna mina gamla berättelser och hitta nya. Den tanken är skrämmande, för vilka andra berättelser finns det där ute om jag överger dem jag har? Eller så kan jag ta det som ett tecken på att jag måste våga släppa in mer av mig själv i texten, tillåta den att spejsa ut och bli galnare.

I väntan på att insikten tar form och lägger sig till rätta går jag vidare som planerat. Romanen ska ut i höst. Sen får vi ser hur uppföljaren ser ut.

About cgripenvik

Jag är litteratör och gav ut min debutroman "Broder själ, syster flamma" 2014. Den följdes av barnboken "Emma: Flykten från träsket" 2015. Den här bloggen handlar om mitt försök att förverkliga min dröm och om min syn på litteratur i allmänhet.
This entry was posted in Leva sin dröm/Living ones dream, Publiceringen/Publication, Tankar om text/Thoughts on text and tagged , , , . Bookmark the permalink.

5 Responses to En grop i den existentiella vägen

  1. Micke says:

    Jag vet inte om vederbörande läst manuset det handlar om. Men eftersom jag läst det och en ansenlig mängd andra böcker av alla de sorter vågar jag påstå att det håller. Inte bara det, det är bättre än mycket annat jag läst!

    Du verkar göra som så många av oss, förstärker negativ kritik och förringar positiv kritik. Du får försöka tro på att du kan vara bra både som krönikör och författare.

  2. cgripenvik says:

    Tusen tack för den livbojen! Det blev lite väl strömt för min smak.

    Hela världen verkar bygga på det där att det negativa fastnar och jag erkänner mig medskyldig. Av någon anledning är positiva omdömen inte lika klistriga. Dilemmat är ju att om man vill bli bättre och utvecklas är det de negativa synpunkterna man måste lyssna på, man måste hitta svagheterna, och det leder lätt till övertro på att kritikerna har rätt. Jag vet att mitt manus är bra, och jag är övertygad om att det håller, men eftersom ingen vill ge ut det fastnar tanken att någonting är fel. Å andra sidan dimper jag ner i de här groparna titt och tätt och jag kravlar mig alltid upp ganska snabbt.

  3. Sofia says:

    Jag har skulkläst den här bloggen av och till, tycker att bokskrivarprocessen är oerhört fascinerande. När länken nedan dök upp kom jag att tänka på dig och dina funderingar kring vilka berättelser vi väljer att berätta och hur. Det är så otroligt viktigt, valen författaren gör, och särskilt så i en värld, som SF och fantasy, där författaren har stora friheter att ändra det den vill i hur till och med själva världen är uppbyggd. Det vore intressant att höra dina tankar om texten:
    http://aidanmoher.com/blog/featured-article/2013/05/we-have-always-fought-challenging-the-women-cattle-and-slaves-narrative-by-kameron-hurley/

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s