”Ärligt talat, du skriver bättre när du skriver om din roman än när du skriver den. Du har ett problem”, kommenterade signaturen mårten Karlsson mitt inlägg Våndan av ett omslag. Påståendet har skakat om mig lite.

Man kan naturligtvis avfärda det hela som en persons åsikt, men det vore ju fånigt att först be folk säga vad de tycker och sedan helt strunta i det. Nej, istället har jag vankat fram och tillbaka och grubblat över vad det kan tänkas innebära. Jag väljer att ta det som en komplimang, en bekräftelse på att åtminstone bloggen är välskriven, men eftersom det inte är den som är målet blir jag bekymrad. Karin på dramatikkursen föreslog att jag skulle publicera romanen och bloggen samtidigt eftersom hon tyckte att den senare var intressant att läsa. Alltså är Hr Karlsson inte ensam.  Fröken P, som erkänner en ton av missbruk i sin relation till realism, har också prata med mig om liknande saker. ”Varför skriver du? Vad vill du berätta?” Jag har aldrig haft svar på de frågorna, annat än att jag skriver för att jag mår bra av det och för att det är roligt, och att jag vill berätta bra historier på mitt sätt. Men bloggen är ju också att skriva, och om det visar sig att det är där jag uttrycker mig bäst, vad händer då med de skönlitterära ambitionerna? Vad händer med mina berättelser?

Låt oss anta att det är sant, att jag faktiskt skriver bättre när jag skriver om skrivande. Vad beror det i så fall på? För flera år sen sa jag till en bekant från folkhögskoletiden att jag hade märkt att jag inte använder min humor när jag skriver. Hon höll med. Därmed inte sagt att det är humorn som är den kritiska skillnaden, men alla som känner mig vet att humorn alltid är med mig. Så om den inte är med mig när skriver… vad är då skrivandet för något? En mask? Ett dunkelt, tryggt hörn jag flyr in i när det blir för lökigt i den stora världen? Är det lusten, engagemanget, som skiljer bloggen och romanen åt? Jag kan va hjärtligt trött på allt vad mina böcker och min värld heter, men jag tror det är ganska vanligt. Och jag kan va hjärtligt trött på bloggen också!

Som alltid lutar jag mig mot fröken P:s späda skuldror. Hon ser det som ett tecken på att jag kanske helt enkelt ska skriva något annat. Lämna mina gamla berättelser och hitta nya. Den tanken är skrämmande, för vilka andra berättelser finns det där ute om jag överger dem jag har? Eller så kan jag ta det som ett tecken på att jag måste våga släppa in mer av mig själv i texten, tillåta den att spejsa ut och bli galnare.

I väntan på att insikten tar form och lägger sig till rätta går jag vidare som planerat. Romanen ska ut i höst. Sen får vi ser hur uppföljaren ser ut.