Jag och fröken P var på biblioteket igår och lyssnade på Susanne Holmgren, som har skrivit ett par böcker om att skriva, framför allt en om att publicera sig. Den senare innehåller ett längre avsnitt om egenutgivning så den är intressant för mig och det var till stor del därför vi gick.

Nu blev det inte så mycket prat om just egenutgivning utan mer allmänt om skrivande och förlagskontakt. En sak jag tog till mig var dock att följebrevet inte behöver vara särskilt speciellt – gissa om det kommer att underlätta nästa gång!

Annars blev jag inte särskilt mycket klokare. Jag letar efter en manuscoach som kan gå igenom manuset en sista gång innan det går till tryck, och då är det ju spännande att se och höra en livs levande lektör. Jag vet vad ni tänker: En manuscoach! Det kommer ju att försena utgivningen. Kanske. Antagligen. Men det är det värt. Tidsplanen är det minst viktiga i sammanhanget. Jag kommer dessutom att anlita en professionell korrekturläsare och det lär också ta sin tid.

Den mest bestående känslan efter gårdagen är dessvärre alltför bekant: Susanne Holmgren har gett ut tre diktböcker och är således skönlitterär författare, men det kan hon inte leva på, alltså skriver hon skrivhandböcker och leder skrivarkurser. Jag har sagt det förut, men det tål att upprepas: snart finns det fler som lever på att lära andra skriva än som lever på att skriva; skrivarcoachen har blivit en egen yrkesgrupp, precis som jobbcoachen. I mina ögon är det ett sjukdomstecken.

Jag är dessutom aningen skeptisk till ett paradpåstående från skrivarlärare: att gå en skrivarkurs är att få kritik från människor utanför den närmaste kretsen av släktingar och vänner. Problemet är att det inte tar så många veckor förrän de där klasskamraterna också är ens vänner, och vad händer då med utifrånperspektivet? Då tror jag mer på en manuscoach som man aldrig träffar utan som förutsättningslöst kan mangla en efter förtjänst.