Kämpar med mina dämoner just nu. En ondsint liten del vill ge upp, lägga allt på hyllan och glömma skrivandet. En annan blir förbannad och börjar domdera om genialitet och ikonstatus. Båda låter lika jobbiga. Det bara brusar i hjärnan just nu. Jag vet inte vad jag vill längre, eller ens om jag vill något. Så jag pickar i det magra gruset och försöker hitta potentiella guldkorn.
Ett sådant är att Undrentide uppenbarligen förstod kronologin, även om de inte gillade den. På bara 50 sidor (och en sammanfattning) fick de ett ungefärligt grepp om vart linjerna löpte – även om den där stillastående linjen är ett mysterium. Det är bra. Jag behöver inte vara rädd för den biten. Återstår alla andra bitar.
Okej, det var ett guldkorn. Bara att picka vidare…
Det är bara att bryta ihop och komma igen! ”Bryt ihop, bryt ihop, den nya dagen gryr…” Eller hur det var den gick. Kramar till er båda!
Jag bryter, jag bryter… snart dags att lägga sig.