Eftersom jag är en jäkel på att vara ledig inledde jag min andningspaus med att börja ställa upp en lista för och emot dialekterna som Undrentide ogillade.

Jag är fullt medveten om att dialekterna, som egentligen bara är talspråk, gör läsningen lite svårare, men de innebär också en tydlig särskillnad mellan olika personer och grupper. Den första lektören som fick läsa manuset reagerade på att rösterna lät för lika, och det löste jag bland annat med dialekterna, och med att höja och sänka språknivåerna lite för att öka skillnaderna.

Mix förlag tyckte mycket om dialekterna i sin första refusering; nu kom alltså den motsatta åsikten. Fröken P undrar om man inte istället kan markera de avsnittens särställning typografiskt, och det är fullt möjligt, men det medför att andra effekter går förlorade, som till exempel när huvudpersonen Naike blir upprörd eller arg och då faller tillbaka till sitt gamla sätt att tala.

Dessutom upplever jag att de förtrycktas klumpiga språk inte bara gör dem brutala och tölpiga i största allmänhet, utan också sårbara jämfört med överklassens digra ordförråd och svala, teoretiska resonemang.

Frågan är långt ifrån utredd. Långbänk kallas det visst.