Fröken P och jag inledde dagen med ett allvarligt samtal om mitt skrivande. Bitvis ganska jobbigt. Hon tycker att jag ska fundera på att bredda mig, bara en aning, för att på så sätt etablera mig och sedan kunna skriva vad jag vill.

Jag gjorde motstånd, jag gör så lätt det. För mig låter det nästan som ett brödjobb, och jag känner redan att jag har ett sånt, även om jag är ledig från det just nu. Jag drabbades av en nästan total känsla av uppgivenhet: ska jag nu skriva sånt jag inte är intresserad av också? För mig är skrivandet min frihetszon, där jag gör det jag brinner för, till skillnad från till exempel på jobbet. Att då införa ”brödskrivande” i den zonen kändes som att sticka hål på en bubbla och släppa ut all luft.

Fröken P förklarade tålmodigt att det trots allt handlar om att skriva, och att hon tycker att jag ska brödskriva istället för att brödjobba, inte både ock.

”Varför skriver du inte din mormors berättelse?” frågade hon. ”Det är en berättelse som garanterat kommer att väcka intresse. Sälj in den idén så får du ett år att skriva.”

Men jag vill ju lyckas med mina fantasyböcker, gnällde jag. Fast jag vet att den svenska marknaden är på tok för liten för att tjäna tillräckligt för att kunna leva på skrivandet. Jag vill ge ut min debutroman för att ha något att sälja in till översättare och agenter. Den engelskspråkiga marknaden är en guldgruva för fantasyn, även om den svenska inte verkar ha fattat galoppen.

Fröken P är nu inte den som ger sig bara sådär. Och jag förstår hur hon tänker: jag kan stånga mig blodig mot fantasilösa förläggarväggar med mina berättelser, eller så kan jag slinka in bakvägen med en historia som både angår mig och hör till en kategori som lockar läsare. Nu har jag talat med mamma och hon ska börja samla på sig minnen och bilder så att vi har något att utgå ifrån. Utgivningen av fantasyromanen har fortfarande högsta prio, men vid sidan av kommer jag att börja skissa på berättelsen om min mormor.