Den andra berättelsen

Efter rekommendation från signaturen Sofia har jag läst We have always fought: Challenging the ”Women, cattle and slaves” narrative, ett inlägg på bloggen A Dribble of Ink av författaren Kameron Hurley. Grunden för texten är problemet med hur vi bygger vår världsbild. Oftast, för att inte säga alltid, är den ett resultat av de berättelser vi bestämmer oss för att enas kring: våra myter. Och tro inte att vi inte har såna bara för att vi är moderna, upplysta människor. Vi har dem, och vi skapar ständigt nya: USA:s krig mot terrorismen är en sådan ny myt, som också Hurley tar upp, där de mäktiga försöker banka i oss bilden av heroiska amerikaner som offrar sina liv i kampen mot ondskan. Såna perifera detaljer som att tiotusentals civila och oskyldiga har dödats i den kampen förtigs, tills de verkliga hjältarna, såna som Bradley Manning, ställer sig upp och vågar berätta den andra historien.

Hurleys text koncentrerar sig på berättelsen om män och kvinnor, på de roller som de berättelserna skapar och låser in oss i. ”If you think there’s a thing – anything – that women didn’t do in the past, you’re wrong”, skriver hon. I nästan alla våra berättelser är det till exempel män som för krig, men i själva verket har kvinnor alltid kämpat i krig, mer eller mindre förklädda. Men den berättelsen har vi valt bort, till förmån för dem som bekräftar de roller och värderingar vi redan sitter trygga i. På samma sätt som de flesta människor idag nöjer sig med att läsa böcker och se filmer som bara bekräftar, bara speglar det vi redan har. Det är naturligtvis ett skrämmande ytligt förhållningssätt, ytligt och egenkärt, och jag gör mig skyldig till det i lika hög grad som de flesta andra. Den som bara ser sig i spegeln utvecklas inte, även om det är lätt att inbilla sig det när egot sväller och modebloggarna vältrar sig i dekadens och självförhärligande. I spegeln finns ingen sanning, för det ska en skrattspegel till.

Hurley exemplifierar bland annat med Shaka Zulu, som lär ha haft ett regemente med enbart kvinnliga krigare. Det är intressant, eftersom det senare zulukriget, långt efter Shakas död, också, på ett nästan absurt sätt, illustrerar just frågan: vem berättar historien? Lord Chelmsford, som ledde den brittiska styrkan, var ”av god familj” och en ”skicklig officer”, åtminstone om man ska tro drottning Victoria, vars favorit han var. I själva verket var han en tämligen korkad odugling och hans inkompetens resulterade i massakern vid Isandlwana 1879. Detta faktum slätades över och istället fästes britternas uppmärksamhet på segern vid Rorke’s Drift, som vanns samma dag som Isandlwana. Officerarna vid Rorke’s Drift hyllades för sin tapperhet och duglighet, men sanningen var som vanligt en annan; de mest framträdande soldaterna vid Rorke’s Drift var istället underofficerare och meniga. Men överklassen skriver historien. Den ädle hjälten Chelmsford, och därmed de brittiska traditionerna, måste hyllas, oavsett om han förtjänar det eller inte.

Det här är ingenting som bara överheten ägnar sig åt, även subkulturer och andra ”minoriteter” vältrar sig i sina myter. Gotharna driver runt i sina svarta uniformer, en estetisk revolt mot samhällets huvudfåra, men inom sina egna ramar har de samma hierarkier och samma kamp om makt och kärlek; i deras kontext skulle en kostymkille vara lika avvikande och revolutionär som de själva är i mainstreamkulturens ögon.

Men det är ingen tvekan om att den som har starkast röst är den som dikterar de stora berättelserna. Allt från det amerikanska försvaret till den svenska arbetslinjen. Makten att definiera berättelsen är den springande punkten. Det är också därför etablissemanget reagerar så häftigt och okontrollerat när berättelsen utmanas och en ny röst kräver plats. Det hände efter Göteborgskravallerna, i samband med skandalen kring Tomas Quick, och naturligtvis när Bradley Manning avslöjade USA:s krigsförbrytelser. Berättelsen är utmanad; berättaren slår tillbaka.

En liknande situation äger rum i min roman Broder själ, syster flamma. De styrande fýnerna ser sig som garanter för harmoni och välstånd, en motvikt mot etnisk sekterism och primitivism. De är helt oförmögna att omfatta tanken att deras privilegier och beteende kan vara en anledning till underklassens växande aggressivitet. Å andra sidan ser sig den straivanska minoriteten som bärare av ett gudomligt arv, en uppsättning heliga traditioner, och skyller sin misär på fýnernas förtryck, ovilliga att acceptera någon form av individuellt ansvar. Historien skrivs utan hänsyn till verkligheten av båda sidor. Ingen ifrågasätter, ingen vågar berätta en annan historia. Och, som Hurley skriver, någon måste börja.

I denna malström av mer eller mindre hanterliga lögner reser sig den ensamma revoltören och vägrar acceptera berättelsen och den roll den ger henne. Naike bryter sig loss, liksom hennes man på sitt sätt. En ny berättelse tar form, men i vanlig ordning blir den snabbt skrämmande lik den gamla, precis som subkulturernas. Och berättaren slår tillbaka med all kraft, skräckslagen av tanken på att någon ska ta över. Det verkar alltid ha varit så, och kanske kommer det alltid att vara så. Oavsett vilket är det de berättelser som gör något annat, som ser annorlunda ut, som presenterar ett alternativ, som är och förblir de viktiga. Resten är bara ett hav av småspeglar som alla visar samma bild.

About cgripenvik

Jag är litteratör och gav ut min debutroman "Broder själ, syster flamma" 2014. Den följdes av barnboken "Emma: Flykten från träsket" 2015. Den här bloggen handlar om mitt försök att förverkliga min dröm och om min syn på litteratur i allmänhet.
This entry was posted in Tankar om text/Thoughts on text and tagged , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s