Jag rasar rätt igenom Ursuls LeGuins övärld just nu, halvvägs inne i del två, The Tombs of Atuan. Skillnaden mellan hennes författarskap och modern fantasy är nästan oöverskådlig. Där den moderna fantasyförfattaren hittar på världar som råkar innehålla en berättelse, skapar hon berättelser som råkar utspela sig i en påhittad värld.

Bara berättartekniken i The Tombs of Atuan är genial. Berättelsen ingår egentligen i den större legenden om Ged, men LeGuin väljer att berätta helt ur Tenars perspektiv, alltså översteprästinnan vid gravarna i Atuan. På så sätt får hon möjlighet att kommentera religion och dess relation till politiken, traditioners makt att hålla människor fångna, och varje individs rätt att vara nyfiken och längta efter något annat. Samtidigt som hon skildrar en avgörande aspekt av berättelsen om Ged.

Kunde hon ha låtit romanen utspela sig i vår värld? Kanske kunde Tenar ha varit en nunna istället? Absolut, men då hade tematiken låsts till kristendomen och dess traditioner och myter, och därmed hade romanen kunnat avfärdas som en partsinlaga.

Detsamma gäller, som jag ser det, Tolkien och hans The Lord of the Rings. Många försök har gjorts att läsa den allegoriskt (med ringen som atombomben, till exempel), men allt sånt faller på att det är ett försök att se romanen som enbart litteratur, bara som konst. Min seminarieledare på litteraturvetenskapen konstaterade torrt att om man inte läser boken allegoriskt blir den helt ointressant. Och det är till viss del sant, om man bortser från att den utgjorde ett intressant brott mot den litterära traditionen, och var så nyskapande att även dess största belackare måste erkänna att det finns ett före Tolkien och ett efter. Men om man istället väljer att läsa boken som ett gestaltande av den kristna offertematiken (och man kan inte läsa boken rättvist utan att ta hänsyn till författarens kristna tro, inte ens en ateist som jag kan göra det) hamnar den plötsligt med en fot i mytologin och blir därmed mer än ”bara” litteratur. Vilket den också visat genom sin nästan groteska genomslagskraft. Vem minns nånting om James Joyce annat än att han skrev ett kapitel utan punkt? (Okej, jag minns lite mer, och jag älskar Ulysses, men det hör inte hit.)

För mig är det här både den moderna fantasyn och fantasyhatarna går vilse: om man bara ser det som litteratur kanske det är barnsligt (som om det är nåt fel med det!), men om man accepterar att det mytologiska, ”overkliga” förhållningssättet är djupt mänskligt och därmed skildrar djupa och eviga mänskliga dilemman, blir det något helt annat. Jordan, Erikson och Martin kan aldrig skapa något lika stort som Tolkien, Lewis eller LeGuin, eftersom de bara skapar litteratur, enligt marknadsanpassade formler dessutom. Konsten är att skapa nåt som är större än litteratur, nåt som ser ut som litteratur men vars inre kraft är så stark att den överlever allt vad konstnärliga ambitioner heter.

Kan du göra det då? frågar du nu med viss irritation. Fan heller, men jag tänker försöka!