Oj oj oj! Mette, min kollega Max ömma moder, har ringt. Hon har snackat ihop sig med en tryckare och en formgivare och om en dryg veckan ska vi ses alla fyra och snacka. Snacka om vad? Prinsessans bröllop förstås! Vad annars?

Min bok. MIN bok. Min BOK. Hur jag än vrider på det där känns det bra. Lite stickigt i näsan nästan. Fröken P är eld och lågor och ska sätta fart med sina teckningar så att jag har nåt att visa upp (förutom den digra bunten text alltså).

Samtidigt är det förstås nervöst. Att ge ut helt själv innebär total kontroll; så fort andra kommer in i bilden naggas kontrollen i kanten. Fast det är klart: att inbilla sig att man har full kontroll när man kastar sig ut i det okända är inte särskilt realistiskt. Dessutom är det fortfarande i väldigt hög utsträckning ett egenutgivningsprojekt det handlar om, eftersom det är jag som står för pengarna, och då har jag alltid ett veto. Tre proffs kommer att hålla mig i handen på vägen mot utgivning. Det är så nära man kan komma en förlagspublicering utan förlag.

Just nu känns det ungefär: ”Yes! Nu lossnar det!”

Och i nästa ögonblick kommer min mentala felprogrammerare in och börjar oja sig om allt som kan gå fel. Fan! Skit i honom: Nu lossnar det! Nu kör vi!