Idag har jag skrivit två nya scener i min fantasypjäs Gáron & Tírien, den som var i fokus under dramatikkursen, men som sedan dess legat i romanskugga. Att börja skriva igen efter ett uppehåll är ungefär som att ta den där första tuggan fast föda efter en dust med kräksjukan: bär det? Nej, det går inte… Jo, förresten, det går nog… Eller inte!

Det spelar ingen roll hur länge jag har känt de här karaktärerna, eller hur vant jag kryssar genom intrigen, det är alltid en känsla av osäkerhet, nästan en rädsla. Tänk om det inte funkar? Om inga ord kommer? Hittills har de alltid gjort det, men någon gång tar väl de också slut.

Alltnog: jag tänker sitta och skriva på pjäsen i juni, tills coachens dom kommer och det blir dags att ta itu med romanen igen. Om inte annat lär det hålla skrivarsynapserna vid liv, och det lär behövas.