Den kritiserade fyran

På min väg genom Övärlden har jag precis avslutat den fjärde boken, Tehanu. Den skiljer sig väsentligt från de tre första, framför allt för att magin spelar en mycket tillbakadragen roll; det fantastiska har fått ge plats åt det vardagliga. Över huvud taget är det antagligen den fantasyroman som mest liknar det jag själv gör.

Tehanu har fått mycket kritik bland Övärlden-fantaster. Frånvaron av magi är ett problem som många hänger upp sig på. Besvikna fans har konstaterat att det visserligen är bra att lyfta fram kvinnors roll och ta upp övergrepp mot barn, men att det minsann inte hör hemma i fantasy (utan att förklara varför i h-vete det inte gör det). Somliga gnäller på att de läser fantasy för att slippa den verkliga världens tristess och ondska och då vill de slippa konfronteras med misshandel, våldtäkt och mordförsök och annat elände.

Den sista typen av invändning är väldigt märklig eftersom det mesta i fantasyväg innehåller stora mängder ond bråd död. Antagligen är det svårare att identifiera sig med en riddare som blir ihjälslagen på ett slagfält än med en bondkvinna som blir misshandlad bara för att hon är kvinna. Eskapismen kommer på nåt sätt av sig när det kommer såpass nära.

Det här är tredje gången jag läser Tehanu och den växer för varje gång. Första gången var jag knappt tjugo och då hatade jag den, ungefär med samma argument som dess belackare använder idag. Sedan dess har jag förändrats, blivit både vuxnare och barnsligare på samma gång, och jag förstår varför den blev skriven, och varför på det här sättet.

Kritiker konstaterar att LeGuin offrar Övärlden för en idé, att det var så viktigt för henne att skriva en feministisk roman att hon inte brydde sig om att Övärldens magi gick förlorad på köpet. Den invändningen är bara dum: LeGuin har alltid skrivit idédrivna böcker, det är det som gör henne överlägsen! Hon har också ofta haft ett feministiskt perspektiv. Undantag från det temat är bland andra de tre första Övärldenböckerna. Därför är det alldeles självklart att när hon upptäcker frånvaron av det kvinnliga perspektivet i den patriarkalt drivna berättelsen om Ged gör hon också något åt det. Av nödvändighet måste en sådan dekonstruktion av Övärlden ske, just det, i Övärlden. Lev Grossman hävdar att George R R Martins romaner dekonstruerar Tolkien, men hur kan de göra det när de berättar en helt annan historia i en helt annan värld med helt andra villkor? Nej, den feministiska vinkeln på Övärlden måste finnas i Övärlden för att vara relevant.

Tehanu är en alldeles självklar del i Övärldenpusslet, även om det också finns viss inkonsekvens vad gäller tiden och slutet har vissa drag av deus ex machina. Boken är, tillsammans med till exempel Tolkiens Silmarillion och Peakes Gormenghast, en av de mest egensinniga och djärva fantasyböcker som nånsin skrivits, kanske framför allt för att den är ”fel” i en fantasykontext. Folk som läser en viss genre väntar sig att vissa saker ska finnas med och när de inte gör det blir de besvikna. Jag menar: varför tänka nytt?

Om cgripenvik

Jag är litteratör och gav ut min debutroman "Broder själ, syster flamma" 2014. Den följdes av barnboken "Emma: Flykten från träsket" 2015. Den här bloggen handlar om mitt försök att förverkliga min dröm och om min syn på litteratur i allmänhet.
Det här inlägget postades i Recensioner/Reviews, Tankar om text/Thoughts on text och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Den kritiserade fyran

  1. marija skriver:

    Håller så himla mycket med dig! Nu var det ett tag sedan jag läste om övärlden, men jag minns lättnaden. Efter att ha blivit så besviken över min tonårshjältes kvinnoporträtt i de första tre böckerna. Fantasy är eskapism, men den blir bättre med innehåll.

    • cgripenvik skriver:

      Absolut, annars blir det bara underhållning och det tenderar att bli tråkigt i längden. Jag tycker i och för sig att det finns gott om innehåll i de tre första delarna, men den feministiska vinkeln behövs för att fullborda världsbygget. Hon kör ganska hårt på det i ”Dragonfly” också, och i ”Darkrose and Diamond” avfärdar hon nästan helt magin som livsstil.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s