När jag läser de första sidorna av Pål Eggerts Borde vara död känner jag: Helvete, den här killen kan det här. Språket sprakar av energi och uppfinningsrikedom. En smäll av mindervärdeskomplex träffar mig rätt i språkcentrum. Men det är inte bara språket; själva gestaltningen är hård och koncis, och jag dras rätt in i karaktärens känslor, tankar och upplevelser. Perspektivet skiftar effektivt och bygger upp en viss spänning. Jag säger viss, för det blir uppenbart på ungefär rad två vad som kommer att hända med den första personen man möter. Men framför allt är det språket som sveper mig med. Här ett exempel, huvudpersonen Isa vaknar dagen efter att ha käkat en själ: ”Bakrus. Som en kladdig slagg av någon annans minnen och känslor i hjärnan. Fick hennes egna tankar att fastna i de ruttnande resterna av någon annans själ, hennes egna känslor att kleta fast vid soporna efter någon annans liv.” Jag väljer den meningen för att den är ett bra exempel på den språkliga slagkraften, men också för att den visar ett problem som kommer att växa med alarmerande hastighet: det är lite för mycket, ett par meningar för mycket, en gestaltning för mycket. Ett för mycket för mycket. Så länge Eggert skildrar något han kan, socialt utsatta människor och deras reaktioner och relationer, fungerar det, men snart dyker de första fantasyelementen upp och plötsligt slirar meningarna iväg. Upprepningar, förklaringar av det uppenbara och de eviga övergestaltningarna.

Handlingen i korthet: Sebastian arbetar på ett boende för hemlösa. Vid sidan av jobbet  lever han ut sina demoner  genom att delta i huligankulturens arrangerade slagsmål. När den unga kvinnan Isa kommer till boendet börjar folk dö och Sebastian, som har magiska förmågor, inser att Isa inte är mänsklig, att hon livnär sig på själar. Han bestämmer sig för att försöka hjälpa henne att hitta tillbaka till sin mänsklighet och på vägen hamnar han i konflikt med andra övernaturliga krafter.

Innehållsmässigt lider boken av ett problem som liknar det språkliga. Början är jättestark, men ju större plats det fantastiska tar, desto tradigare blir språket, desto mer banalt blir innehållet. Styrkan ligger i Eggerts erfarenheter av samhällets botten – han arbetar med missbrukare och hemlösa i Göteborg – och den halvmänskliga Isa är en tydlig symbol för utanförskapet. Hon är annorlunda och hur hon än försöker kan hon inte passa in. Ätandet av själar och Isas halvärliga vilja att sluta med det får mig att tänka på ätstörningar. En frånvarande gud tycks symbolisera vuxengenerationens och samhällets svikna ansvar. Så långt fungerar fantasyn hjälpligt.

Eggerts sociala och politiska tankar kommer också in, med marknadskrafter som förstör världen och reducerar människor till tärande som bara kostar pengar och som hellre borde vara döda. Jag sympatiserar med hans idéer, men de serveras i så korta, intensiva sjok att det känns som att han inte riktigt har vetat hur han ska väva in dem. Problemet, upplever jag, är att han envisats med att skriva fantasy. Jag gör det själv, så jag ska naturligtvis vara försiktig, men faktum kvarstår: jag förstår inte vad det fantastiska tillför den här boken. På vilket sätt fördjupar det min förståelse för bokens centrala teman? På vilket sätt förstärks det politiska budskapet? Skildringen av utanförskap och utsatthet är skärande trovärdig, men den ordinära fantasyhistorien gör inget annat än roffar åt sig fokus. Vid något tillfälle har Eggert talat om boken som fantasyskräck, men det inskränker sig till lite splattereffekter och en Hellraiser-referens. Handlingen är aldrig otäck, men temat är det – en värkande frustration sprider sig, ungefär som när Kristian Lundberg skildrar bemanningsbranschen. Varför är det så här? Varför gör ingen något? Där ingen naturligtvis aldrig är jag. Men Eggert rör bara om på ytan, ställer några nästan pliktskyldiga frågor och förenklar problematiken genom att låta bokens verkliga onding vara ett resultat av kapitalistisk rovdrift. Och sen far han in i effektsökeriets djungel.

I längden håller det inte. Borde vara död är en ok bok, men den lyfter aldrig över ett genomsnittligt True Blood-avsnitt och tilltalar nog mest den som gillar övernaturliga kvinnor i svarta rockar som går i slow motion längs regniga nattgator till tonerna av distade gitarrer. De första sidorna visar med all önskvärd tydlighet att Pål Eggert kan. Jag undrar bara varför han inte gör.