Fröken P uttryckte ”mild” skepsis för de två nya avsnitten, så jag har varit tvungen att skriva om. Svårigheten ligger i att jag egentligen tyckte att romanen hade en bra start, men det är flera som konstaterat att den är svår att komma in i. Alltså måste det till något som lockar mer. En antydan av vad som har hänt, och en enkel, tydlig känsla som får läsaren att undra vart det hela ska ta vägen. Jag vet inte om jag har lösningen nu, men omskrivningen är klar, så imorrn tänker jag putsa lite och sen skicka till fröken P för ny rakning. Det är inte bra med för mycket skägg.

Det känns som om jag trampar runt i sirap just nu. Antagligen är det sommardepressionen som har slagit till, för ingenting känns riktigt roligt. Varje liten mening, varje blogginlägg, måste krystas fram genom en seg väv. För ett par somrar sedan var jag så låg att jag var tvungen att höja dosen psykpiller, men det hoppas jag slippa i år. I grunden handlar det om att hitta in i skrivprocessen och skita i resten av världen. Inte helt enkelt i informationsregnet.