Det bästa med Joe Abercrombies roman En god fiende är att den är just en roman. Inte för att den är dålig, utan för att det är så sällsynt i fantasyvärlden att bara det är värt en lättnadens suck.

Romanen handlar om hämnd, precis som den engelska originaltiteln Best Served Cold antyder. Legosoldaten Monzcarro Murcatto blir förrådd av sin uppdragsgivare, den skrupelfrie maktspelaren hertig Orso, eftersom hon har blivit för populär bland folk och soldater. Mot alla odds, och de är verkligen höga, bokstavligt talat, överlever hon mordförsöket och iscensätter en lång vandring mot hämndens mål: sju män ska dö, och hon anlitar en samling färgstarka karaktärer för ändamålet, för lyckligtvis har hon en skatt gömd i fantasyns egen Bat Cave.

Romanen handlar också om förräderi, och är det något Abercrombie excellerar i är det överraskningar. ”Keep the reader guessing”, tror jag det kallas, och som dramaturgiskt knep är det mycket effektivt. Man vet inte vem som ska överleva, vem som kommer att döda vem, och så vidare. Det är som om hela gruppen kring Murcatto hette Keyser Söze. Därmed inte sagt att det inte finns några förutsägbara aspekter, men den som tror sig veta vem som är vän och vem som är fiende, eller ens vem som är vem, i romanens början kan glömma det. Det är en komplicerad intrig och den genomförs med stor konsekvens, vilket antagligen är skälet till att George R R Martin kallar romanen ”obeveklig” i sin blurb (om han nu läst den, vilket bör betvivlas) och utan att rygga för något, vare sig det är blod, sex eller avpolletterade centralkaraktärer.

Abercrombie gör, det måste jag erkänna, inledningsvis det jag själv gör: skriver fantasy i stort sett befriad från magi och annat övernaturligt elände. Eller: han gör det tills vampyren dyker upp. Jag vet, det är ingen vampyr, men han har krafter som liknar vampyrers när han rör sig snabbare än tiden (eller om han bromsar tiden) och kastar människor tvärs över rum så att de krossas mot väggar i gigantiska splattersmällar. Fram till ungefär halvvägs är det en riktigt bra roman, sedan börjar det gå på tomgång. Man kan trots allt bara överraska med förräderi eller dödsfall eller Bobby Ewing i duschen så många gånger innan det blir, om inte förutsägbart, så åtminstone helt ointressant. Varför ska jag bry mig om de här personerna? Jag vet ju inte vilka de är och jag vet inte hur länge de överlever. Trösten är att Abercrombie i alla fall inte faller i Martin-fällan och helt sonika ersätter en stupad hjälte med en ny och sen pladdrar om att berättelsen är så stor att det krävs sju volymer.

Som väldigt mycket modern fantasy lider romanen av brist på ett grundläggande tema. Man kan säga att det handlar om hur världen styrs av slump, cynism och girighet och att alla illusioner om gott och ont är just illusioner. Men det verkar ju all fantasy handla om idag, och eftersom Abercrombies grubblande mördarmaskiner ideligen häver ur sig dylika visdomar förstår jag inte varför man behöver sju hundra sidor för att gestalta det. Romanen lider av perspektivillusionen: det verkar lite djupt, men det är det inte.

En god fiende är som en Tarantino-film i bokform, späckad med one-liners och utdraget våld. Replikerna känns ibland så tillrättalagt coola att jag suckar högt av tristess. På plussidan kan man dock notera att Abercrombie är en driven och genomtänkt författare. Han leker med perspektiv på ett sätt som känns intelligent och roligt – särskilt en sexscen närmare slutet får ett något oväntat klimax – och han skriver sällan läsaren på näsan om sin påhittade värld (det finns inte ens en karta, om man inte räknar omslaget) och det är bra. Däremot känns historien i sig lite väl enkel, som en Tarantino-film: hämnd, punkt slut; timme ut och timme in av det; Kill Bill, Kill Orso, mer av samma, chocka med blod och sex. Formeln är uppenbar från första kapitlet och jag har inte växt en millimeter som människa när jag slår igen boken. Bara lärt mig ett eller ett par knep för mitt eget skrivande. Gott så.