Hemma från en vecka i Mariefred har jag tagit itu med slutredigeringen. Inte för att jag inte gjorde nåt förra veckan, men det är här hemma jag sitter på den bästa utrustningen. Jag har formaterat manuset som jag vill ha det i tryckt form och det landar på 305 sidor, inklusive titelblad och annat blask. Kartorna är uppdaterade, personförteckningen likaså. En karaktär fick byta namn eftersom han var för lik en annan. Småsaker.

Min kära dator dog sotdöden strax före avfärd till Mariefred, så jag har suttit alldeles för mycket och ställt in den nya burken, och just som jag höll på att skriva ut det senaste omslagsförslaget valde skrivaren att hastigt avlida. Underbart. Och jag som trodde att herren var med mig.

Just nu tornar det avgörande beslutet om dialektavsnitten, där Hvárek minns och då berättar på sitt tämligen sluskiga språk, upp över mig. Hur ska jag hantera dem? Både Undrentide och Coach Cajsa vill ha mer normalsvenska för att underlätta läsbarheten, men som sagt: det är ju Hvárek som berättar, borde han då inte få ha sin röst? Undrentide orkade ju inte ens läsa de avsnitten till slut, och de fick ju bara de första femtio sidorna. En av romanens absolut mest avgörande händelser äger rum i Hváreks minne så det är ingen skitfråga. Missar läsaren den tappar berättelsen minst en gadd.

Mer ska antagligen skäras, och många småkorrigeringar återstår innan jag skickar manuset till Coach Cajsa för omläsning, men just dialektbiten framstår som kritisk. Förutom arbetsintensiv.