Efter en lång promenad med fröken P har jag äntligen hittat ett hållbart argument för en omredigering av Hváreks minnesavsnitt, de som är skrivna på hans vulgära språk och som både Coach Cajsa och Undrentide ogillade. Tanken att ”det är svårt att läsa” övertygar inte mig, jag menar, nåt måste man ju kunna kräva av läsarna; det är inte litteratur för idioter jag skriver. Jag tycker om när det är komplicerat, när läsningen kräver koncentration och eftertanke. Lättläst litteratur à la den moderna medelklassen får deckartomtarna stå för.

Jag har ju velat behålla Hváreks språk eftersom det känns konsekvent att han tänker och minns på samma språk som han talar på, men fröken P:s tanke är att det inte nödvändigtvis är bara bra. Det ger också en känsla av att han är endimensionell, den Hvárek man möter när han pratar är den verklige Hvárek. Om jag istället låter honom uttrycka sig annorlunda i minnen och tankar (inte alla tankar förstås) uppstår en stereobild av honom, där ytan är något som han har tillägnat sig och som döljer en annan sida. Det argumentet köper jag, och nu känns det som att det blir mycket roligare att omarbeta texten. Jag ska erkänna att det hittills har funnits en jättetröskel just när det kommer till Hváreks minnen. Jag har inte köpt skälet till att texten ska ändras. Det här köper jag.