När jag läser vissa böcker blir jag förtvivlad, en förtvivlan som ofta övergår i ilska så att jag till slut inte vet om jag ska sätta mig och gråta eller börja banka på något. Det beror inte på att böckernas budskap är så frustrerande, eller på att de är så bra att jag känner: det är ingen idé att jag skriver, det här är ändå så bortom mig. Nej, det beror naturligtvis på att böckerna är skit, men ändå publiceras och säljer. Resan till ljuset av Andrej Djakov är en sån bok. Den utspelar sig i ”Metro 2033 Universum”, alltså den värld som skapades av Dmitrij Gluchovskij för hans böcker Metro 2033 och Metro 2034. Den ärade Gluchovskij har skapat ett internetforum där han publicerar fan-fiction som hugade kan läsa och rösta på. Resan till ljuset vann en sån omröstning och fick äran att bli bok. Och Calliope vrider sig i plågor.

Boken handlar om pojken Gleb som tas om hand av en ”stalker”, en skjutkunnig överlevnadsnisse (ja, Mad Max), och tillsammans med denne och en grupp kaxiga typer beger sig till en ö utanför St Petersburg för att hitta källan till ett mystiskt ljussken. Ty i Metro 2033 Universum har ju jorden förötts av ett kärnvapenkrig så att människor måste bo i underjorden, i det gamla tunnelbanesystemet. Ergo: Metro 2033.

Det är en ruskigt illa skriven bok, utgiven av förlaget Coltso (som för övrigt refuserade mig, och det säger jag för att ni ska få en chans att ta avstånd från den här recensionen) i ett uppenbart spekulativt försök att dra in kortlivad deg. Eftersom jag inte kan ryska kan jag inte avgöra om det är översättningen som suger eller om det var skit från början, men språket befinner sig på gymnasienivå, och den logiska konsekvensen är tappad bakom en tunnelbanevagn. Här leder den tuffe, tystlåtne stalkern Taran sina kamrater genom en tunnel, bara för att kasta sig framstupa och fälla en av dem som alltså går bakom honom med en ”grov” spark. Givetvis i syfte att rädda honom från en muterad spindelväv som annars gärna mumsar i sig sina medlivsformer. Och så går det på: allt för att framställa hjältarna som superhårda tuffingar.

Världen är precis lika pubertal. Skjutvapen och deras kaliber och antal skott spelar en framträdande roll, liksom grova män med tendens till snoppmätning i knytnävsform. Jorden är full av muterade djur och människor (som alltid har muterat till något större, varför muterar de aldrig till något litet?) Till och med mullvadarna är jättestora och jättefarliga. Allt är som gjort för att bli en förutsägbar Hollywoodrulle med dyra specialeffekter. Varenda dystopi-action-urbanfantasy-kliché rapas upp, inklusive kannibaler. Några hjältar dör, och en kommer tillbaka i slutet, men av episka bekvämlighetsskäl minns han ingenting av hur han tagit sig hem igen. Genvägar, effektsökeri.

Jag har varken läst Metro 2033 eller Metro 2034, men Resan till ljuset varnar mig från att försöka, särskilt eftersom vissa recensenter tycker att den förtjänar sin plats vid sidan av ursprungsböckerna.

Det här är fantasy när den är som dummast. Somliga verkar tro att man förnyar fantasyn genom att hitta på nya mytologier, nya former av magi eller nya monster, utan att begripa att de bara gjuter samma skit i en annan form. Så länge den här typen av dynga publiceras och lyfts fram som intressant kommer ingen att ta fantasy på allvar.