Det babblas en massa om hur svårt det är att börja en roman: på bara några rader ska man fånga läsaren och locka med lagom mycket antydning om vad som är på väg och bla bla bla. Jag kan intyga att det är ett halvt helvete att lyckas med inledningen, men med tanke på den tämligen slöa starten hos Melville, Tolkien, Dostojevskij och andra tunga klassiker är jag inte säker på att det är så avgörande i slutändan. Själva ändan däremot, alltså slutet, är det enskilt viktigaste, inte för att boken blir läst, men för hur den blir ihågkommen. Jag har läst en hel del risiga böcker, och sett många usla filmer, som har haft ett riktigt bra slut och därför sitter som berget i minnet. Det ska svida, det ska röra upp, det ska engagera och provocera. Det är en konst. Och när man misslyckas märks det.

Den österrikiska författaren Ursula Poznanski har skrivit en thriller som heter Saeculum. Den skildrar hur Bastian, son till en cynisk tysk karriärläkare, lockas med på ett lajv av Sandra, vars medeltidskjol han hoppas få lyfta på under lajvet. Väl på plats i den djupaste urskogen börjar mystiska saker hända: deltagare försvinner, maten angrips av ohyra, gravar gräver upp sig själva. Samtidigt hittar gruppen små barkbitar med text på som verkar anknyta till en lokal legend och förbannelse. Doro, som är gruppens siare, köper legenden hel och hållen och blir snabbt rent ut sagt knäpp, och när de sen hamnar i källaren till borgen i legenden börjar saker och ting gå riktigt illa.

Poznanski löser en del problem elegant: det klassiska mobildilemmat, alltså att man måste få mobiltelefonerna ur funktion för att överhuvudtaget ingjuta lite spänning i moderna krissituationer, fixar hon genom att låta de entusiastiska deltagarna lämna ifrån sig alla sina moderniteter. Intrigen är välkonstruerad och hon lägger ut ledtrådar med jämna mellanrum – även om de är lite väl tydliga är det ju roligt att kunna räkna ut vem som är skurken redan halvvägs in i boken.

Det är inget stilistiskt mästerverk, bara en spänningsroman som inte påstår sig vara något annat, och det är mycket spännande, hela vägen fram till… just det: slutet. Med sextio sidor kvar spårar det ur. Plötsligt visar det sig att samtliga personer som har dykt upp i boken tidigare, eller nämnts som viktiga, har något med mysteriet att göra. Alla trådar ska knytas ihop, och det innebär inte bara att varenda kotte man kan komma på ska knös ner i borgkällaren för intrigens klimax, det innebär också att klimax är oerhört långsökt. Och sist men inte minst: det innebär att Poznanski tonar ut berättelsen genom att låta en antal av karaktärerna mötas några månader efter upplösningen. Det rundas av. Det knyts ihop säck. Så till den grad att det stryper helheten. Om jag inte visste hur dumt det låter skulle jag kunna tänka mig att rekommendera folk att läsa fram till typ sidan fyra hundra och sen lägga ner boken. Upplösningen är inte intressant, bara utdragen och tradig, och den psykologiska skildringen av hur människor agerar under press rinner i stort sett ut i sanden. Det började så lovande, det kunde ha blivit så intressant, men det blev… platt.