Kreativitet är en märklig historia. Eller åtminstone är skrivande märkligt. När jag sitter där med sida efter sida av Hvárek och Naike och deras eländen och triumfer framför mig sväller alltihop som en riktigt härsken köttbit och det känns bara som att det är dags att vederbörligen vomera. Men sen, alltså nu, när det är gjort och inlämnat, är jag alldeles tom. Jag ville så gärna bli klar, och bli av med, slippa tänka på det. Och nu vet jag inte vad annat det finns att tänka på. Antagligen är det som, vad vet jag, när ens barn börjar skolan eller nåt, och inte längre behöver en från morgon till kväll. Vad tusan gör man med all tid?

Jo, jag vet: man skriver en ny bok. Hm… varför inte?