I en tämligen avlägsen framtid har mänskligheten reducerats till ett kollektiv, Den levande, bestående av exakt tre miljarder människor. Alla är uppkopplade till nätverket Socio; alla har en individuell inkod; alla lever för evigt – när någon dör återföds hen i en ny kropp efter ”fem sekunders mörker”. Åtminstone är det vad de styrande påstår. Men när Zero föds, en person utan inkod, och Den levandes antal plötsligt stiger till tre miljarder och en, hotas hela systemets stabilitet och de mäktiga börjar vidta åtgärder för att återställa ordningen.

Det är grundpremisserna för ryskan Anna Starobinets roman Den levande. Den säljs med den dumma formuleringen ”facebook dystopi”. Dum, eftersom det bara är halva sanningen. Starobinets använder sig bara av ett Facebookliknande nätverk för att gestalta de problem som uppstår när människor inte bara slutar tänka själva, utan till och med vänder verkligheten (som i romanen kallas Första skiktet) fysiskt ryggen. I framtiden har människorna sex i något av de djupare skikten, alltså inte på riktigt, och fysiskt kopulerande anses motbjudande, vilket har resulterat i kris i befolkningsfrågan. Särskilda festivaler måste anordnas där folk uppmuntras att knulla som kaniner eftersom det är en plikt mot Den levande. På samma festivaler kan man frivilligt pausa sin existens på speciella mottagningar som har tagit metoden från nazisterna: alla som kommer in förses med tvål, handduk och andra hygiendetaljer och går sedan in i duschen – ingen kommer ut.

Starobinets ställer centrala frågor om konflikten mellan individualitet och kollektivism: styrka i antal kontra det kritiska, fria tänkandet; om vad som händer när avståndet mellan individerna blir för stort och alla oliktänkande ”tvångspausas” och reinkarneras på särskilda institutioner för att korrigeras i generation efter generation.

Några av idéerna är omtugg av gamla koncept – de sexlösa människorna finns till exempel i filmen Demolition Man – men Den levande är ändå en stark och relevant bok i dagens enkelspåriga och i mångt och mycket ointelligenta litteraturflöde. Starobinets vågar experimentera med både innehåll och form på ett sätt som får mig att undra om det inte är dödfött att skriva meningsfullt i ett välmående land som Sverige. Nästan som om god litteratur kräver ett motstånd för att uppstå. Den levande kan läsas både som teknikkritik, som en gestaltning av den framväxande totalitarismen i Ryssland, eller som en kritik mot det gamla Sovjetsystemet. Eller för all del som en varning om vart hela västvärlden kan vara på väg. Det är en skildring som bygger på formexperimentet och förlitar sig helt på berättelsens egen kraft, utan svulstiga stridsscener, pseudoprovokativa sexdito eller hejdlösa explosionsorgier. Mer och mer får jag en känsla av att framtiden för både fantasy och science fiction ligger i öster, för här i väst marscherar båda två taktfast längs förutsägbara och marknadsanpassade autostrador.

Det är klart att det finns svagheter med Den levande, som det ovan nämnda konceptet med människors relation till sex, eller det faktum att människor flera hundra år fram i tiden fortfarande använder sig av Wikipedia, visserligen streamat rätt in i hjärnan, men ändå. Det får mig att undra om nätverket i boken heter Socio bara för att Facebook är copyrightat, medan Wikipedia troligen är friare. Slutet är inte heller helt lyckat – jag förstår helt enkelt inte riktigt vad som händer – men det är inte avgörande, för det är en bok där vägen är det viktiga, inte målet.

Facebookanalogin är den minst intressanta aspekten av boken. Strunta i autenticitet och aktualitet, det är irrelevanta koncept. Läs Den levande för att den vågar bryta mot konventionella formkoncept och för att den ställer viktiga frågor. Och för att den samtidigt är både spännande och underhållande.