I novellen Byssan lull, som ingår i Swedish Zombies antologi Bländverk, lyckas Oskar Källner vrida den klassiska zombieberättelsen till något underfundigt med en smak av förnyelse. Det finns med andra ord hopp om liv efter döden.

Ramen är densamma som i de flesta zombieskildringar: någonting har hänt, de döda dör inte utan driver runt i form av ”gastar” och gör sitt bästa för att döda de som klänger sig fast vid livet. Mitt i detta hav av odött har en större grupp människor förskansat sig på ett gammalt hotell. Länge har de hållit ut, men nu börjar maten tryta och en expedition ger sig av till ett köpcentrum för att hitta mer. Katastrofen nafsar dem i hälarna när de återvänder…

Av denna grundmyt spinner Källner en berättelse om människans eviga (tämligen bokstavligt) behov av kärlek och närhet, med vaggvisan Byssan lull som återkommande klangbotten. Framför allt slutet vänder upp och ner på den slitna uppfattningen om zombier som hjärndöda (vi tackar Hegerfors för den) mördarautomater. Hos Källners odöda finns fortfarande glimtar av de intellektuella förmågorna kvar, ibland klarnar också enskilda gastar för ett ögonblick och kan både tänka och kommunicera klart. Men bara för en stund. Den fråga som ställs av en av huvudpersonerna blir därmed central: hur mycket vet gastarna om sin egen belägenhet? Vilket sätter fokus på frågan om vem som har rätt att leva och på vilket sätt liv ska räknas.

Som alltid i zombiehistorier finns det dramaturgiskt framdrivna frågetecken. Jag kan för mitt liv inte förstå varför ”Farmor” inte berättar om nyckeln förrän just nu. Och varför i himlens namn tar hon den med sig nu när hon äntligen har berättat om den? Lite konstigt är det också att Patrick, som vaktar bilen vid köpcentrumet, blir allvarligt sårad, medan Kalle, som följer med in i zombienästet, klarar sig oskadd, samtidigt som gruppen utan vidare svårigheter kommer åt bilen och kan återvända till hotellet.

Överlag är detta en läsvärd berättelse, särskilt om man gillar zombier, men även annars. Personligen är jag hjärtligt trött på framför allt zombier och vampyrer – de verkar vara något slags standardmonster i moderna fantasier, särskilt om man vill vinna en större publik (således kan man fråga sig vem som är hjärndöd: zombien eller publiken) – men Källners intrigskruv och fokus på viktiga frågor snarare än splattereffekter både gör och lovar gott.