Förbjuden besvikelse

Ibland är det ett problem att inte gilla en bok. Inte så mycket för att andra kan tycka annorlunda, utan för att själva ämnet är så känsligt att missnöjet kan feltolkas. Ett sånt ämne är Förintelsen. Och en sån bok är Steve Sem Sandbergs hyllade De fattiga i Łódź, ett mastodontverk som skildrar gettot i Łódź från dess grundande till befrielsen i januari 1945.

I centrum står den kontroversielle Mordechai Chaim Rumkowski, som i egenskap av judeäldste administrerade gettot fram till sin död hösten 1944, när gettot upplöstes, det vill säga: när alla invånare mördades.

Rumkowski är en oerhört problematisk person. Hans styre var genomkorrupt, tjänade mest till att berika och skydda honom själv och hans närmaste krets. Åtskilliga oliktänkande skickades till dödslägren, framför allt Chelmno, eller röjdes ur vägen på andra sätt, samtidigt som ordförande Rumkowski och hans krets lekte kungar i sin privata stat – maktlösa när det verkligen gäller, som det ska visa sig. Just detta är en av många fascinerande aspekter av berättelsen, att människor trots djup misär hänger sig kvar i gammalt hierarkiskt tänkande. Inte bara Rumkowski gör det, de flesta andra gettoinvånare köper det.

Samtidigt är det ett ovedersägligt faktum att gettot i Łódź överlevde längre än något annat och, precis som Sandberg skriver i sin slutkommentar, om ryssarna hade kommit ett halvår tidigare hade historiens dom över Rumkowski kunnat vara mycket annorlunda. Som det blev finns det knappt några ursäkter kvar för hans beteende, oavsett vilka hans motiv var.

De fattiga i Łódź lider dessvärre av flera problem, varav de två viktigaste är längden och stilen.

Sandberg har gjort ett enorm researcharbete, men som så ofta när mängder av fakta finns tillgängliga blir det svårt att sålla. Samma händelser skildras ur flera perspektiv utan att någonting tillförs; långa rader av namn passerar bara förbi; utdragna meningar och stycken tänjer romanen till det outhärdligas gräns. Det blir tjatigt, det blir tråkigt.

Till detta bidrar stilen. Utan att snöa in mig i en genrediskussion vill jag påstå att det är tveksamt att ens kalla det för en roman. Mest av allt liknar det en dramadokumentär, med långa, kyligt återberättade faktaavsnitt som avbryts av dialoger och gestaltade scener. Resultatet blir en känsla av avstånd, nästan som om man bevittnar skeendet genom ett treglasfönster: alla känslor försvinner, all kraft tonar bort. Ett så explosivt ämne borde gå att få fyr på, men Sandberg lyckas inte. Han är för upptagen med att redovisa fakta.

Formmässigt är boken intressant med sin blandning av rapporterande text, dramatiserad dialog och citat ur gettots krönika och olika myndighetsskrivelser, men den gestaltande delen är för liten och för kraftlös för att lyfta anrättningen. Dessutom tyngs de dramatiserade scenerna av onödigt långa och klumpiga meningar, som jag antar att Sandberg tycker är poetiska, men som i mina ögon bara lägger krokben för både handling och empati.

På något sätt blir känslan av distans ett dubbelt misslyckande: det är ett av mänsklighetens värsta brott jag har framför mig. Sex miljoner mördade! Tiotusentals förövare och ännu fler kollaboratörer! Och allt jag känner när jag läser är trötthet! Jag somnar till boken, bokstavligt talat, flera gånger. Den blir ett etablerat sömnpiller: svårt att sova ikväll? Läs lite Sandberg! Och vips snarkar jag sött. Det är som om alla dessa hundratusentals ihjälplågade människor inte rör vid mig, blir helt oviktiga. Rent dramaturgiskt är slutet dessutom så förutsägbart att det känns konstruerat, oavsett om det är sant eller inte. Boken reducerar alla dessa människor – vuxna, barn och gamla – till statistik. Det kanske är avsiktligt, för det måste ha varit så nazisterna och Rumkowski såg dem, men effekten blir också att deras liv blir tomma siffror. Boken saknar liv, och därmed blir döden oviktig.

Hur är det möjligt, frågar jag mig, att ta ett sånt stoff och göra det ointressant? För stoffet är nästan överväldigande. Rumkowski skulle i en vanlig roman vara den perfekta antihjälten. Stoffet sätter fingret på mänsklighetens allra innersta kärna: viljan att fortsätta leva, om så bara en timme till, oavsett priset. Det är ett dokument över människans inneboende vedervärdighet, där det å ena sidan alltid finns de som drar nytta av fruktansvärda omständigheter för att sätta sig över (och på) sina medmänniskor, å andra sidan också alltid finns de som, oavsett hur goda livsvillkoren är, har ett behov av att trampa på andra – vi kan alla nämna chefer vi haft som hör till den skaran och som utan tvekan hade gjort goda karriärer i Tredje Riket. Är inte det en långsökt och lite osmaklig jämförelse? tänker du nu. Nej, för man måste lära sig av historien, liksom människan alltid hämtat kunskap och identitet ur berättelser. Om man inte kan hitta någon form av insikt till och med i de mest motbjudande händelser och epoker blir inte bara lidandet meningslöst, utan också själva återberättandet. En av de många insikter som medföljer andra världskriget och Förintelsen är just denna: förövarna finns ständigt mitt ibland oss, är kanske till och med vi själva. Psykopatchefen på din lilla obetydliga arbetsplats är en av dem, fast omständigheterna inte har låtit förtryckaren blomma ut fullständigt. De mobbande, nedbrytande och maktmissbrukande kan man skaka på huvudet åt idag eftersom deras styrka begränsas – i Nazityskland eller Sovjet fanns inte de begränsningarna, liksom de inte finns i Nordkorea, Iran, Zimbabwe, i Putins Ryssland eller för den delen på Lundsbergs internatskola. Vi lever i en trygg liten vik där vi kan tillåta oss att ha överseende med förtryckarnaturerna, men det hindrar inte att de finns där, och att det är samma sorts människor som en gång verkställde Förintelsen. De skulle aldrig erkänna det, kanske förstår de det inte ens själva, men det är just det som gör dem till förövare: inbillningen att just det de utsätter andra för är något naturligt, till och med nödvändigt – ja, rentav gott.

Någonting är fel med den här boken, och jag tror att det handlar om pretentionen. Det känns som om det är skrivet för att vara konst, och därmed hamnar genast en osynlig hinna mellan innehållet och betraktaren. Litteratur ska bemötas med det allvar sann konst förtjänar, men den ska inte skrivas i avsikt att bli betraktad som konst; det är ett avgörande publiken måste få göra, annars slirar verket.

 

 

 

 

About cgripenvik

Jag är litteratör och gav ut min debutroman "Broder själ, syster flamma" 2014. Den följdes av barnboken "Emma: Flykten från träsket" 2015. Den här bloggen handlar om mitt försök att förverkliga min dröm och om min syn på litteratur i allmänhet.
This entry was posted in Recensioner/Reviews and tagged , , , , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s