Varje tid har sina egna klichéer, liksom varje genre. Titta här vad jag har hittat:

Från baksidestexten till Ola Wikanders Serafers drömmar: ”… vän blir fiende och den okände vän”

Och från baksidan till Henrik Larssons Profetens tid: ”… vem är vän och vem är fiende?”

Och vad driver egentligen intrigen i George R R Martins A song of Ice and Fire? Aha! Svek. Eller i Joe Abercrombies En god fiende? Sedär – svek.

Vill man skriva en fantasyroman som ligger i tiden ska man alltså skriva om lojaliteter, gärna svikna sådana. Jag antecknar. Under rubriken: ”Låt bli för helvete”.