Magi, magi, magi. Det är ett fantastiskt svårt ämne. Magiska förmågor måste bli bortomvärldsliga för att överhuvudtaget framstå som magiska, särskilt i en tid när laservapen, månfärder och kvantmekanik är en del av vår förståelse av verkligheten. Samtidigt får det inte bli så extremt att det blir obegripligt att ingen har lagt märke till magins existens tidigare.

Amerikanskan Erin Morgenstern balanserar på den gränsen, och faller dessvärre på fel sida: magin som utgör den röda tråden i hennes roman Nattens cirkus blir aldrig så fantastisk att den blir magisk. Samtidigt är den så praktiskt användbar och så relativt lätt att lära sig att jag inte begriper varför den inte har blivit allmängods.

Vi börjar med handlingen. Två magiker har olika syn på hur magi bäst ska läras ut och tillämpas och ingår därför ett vad: deras adepter ska tävla mot varandra. Arenan för denna tävling blir Le Cirque des Rêves, titelns Nattens cirkus (även om franskans rêver mig veterligt betyder drömma). På vägen mot upplösningen möts de unga tu… Resten behöver man inte orda om: relationer utvecklas och invecklas och tävlingen blir till slut ett ok som till varje pris måste undvikas.

Cirkusen är romanens nav; det är framför allt här magin utförs, ja själva cirkusen är magisk. Dess tält fylls av det ena övernaturliga konststycket efter det andra och publiken hänförs så till den grad att det bildas en löst sammanhållen förening av beundrare som följer cirkusen på dess turné.

Nattens cirkus lider av två problem:

För det första är magin som sagt inte särskilt magisk. De unga lärlingarna läker sår, stannar tiden, bygger isträdgårdar och liknande, och även om det kanske skulle kännas fantastiskt i verkligheten lyckas inte Morgenstern överföra känslan till text. Jaha, en trädgård av is, tänker jag och läser vidare. Relationerna står i centrum, och det är gott nog, men även de är halvmagiska. Det blir snabbt uppenbart att de unga lärlingarna kommer att börja gilla varandra, och i slutet löser sig alla problem galant, som i en Disneyfilm ungefär. Romanen är inte utan tragiska händelser, men de biter inte, och jag tror det beror på…

För det andra är språket distanserat. Det är ett staccatoredogörande för vad som händer, vad man ser. Lite grann påminner det mig om den gamla tv-serien Svart på vitt, av Olle Häger och Hans Villius. Ni vet: ”Mannen längst ut till höger står lite avsides. Han bär en sliten filthatt i händerna. Mot bordet bredvid honom står en käpp lutad, med vad som verkar vara ett dyrbart silverhandtag. Ändå är det hatten mannen håller som ett barn.” Det funkar väldigt bra i det korta formatet, och i en liten situation (och med Hans Villius berättarröst). Över fyra hundra sidor, i en berättelse om en magisk cirkus som reser jorden runt medan två unga, förälskade magiker utkämpar en duell på liv och död… inte lika bra. Redan några sidor in rotar sig rytmen i mig: ”ta-da-dam, ta-da-dam, ta-da-dam”, korta meningar och en uppenbar aversion mot bindeord. Om bara vart femte mening hade tillåtits svälla ut och bryta mönstret hade det fungerat – nu blir det bara repetitivt och jobbigt. Åberopandes citaträtten ger jag här ett exempel:

”Celia växer upp i en rad olika teatrar. Oftast i New York, men det blir även långa vistelser i andra städer. Boston, Chicago, San Francisco. Enstaka utflykter till Milano eller Paris eller London.”

Det ser helt ok ut, men om man tänker sig hundratals sidor av det… Samtidigt måste jag erkänna viss beundran för Morgensterns konsekvens. Hon håller den där rytmen. Det går inte att stilistiskt skilja det sista kapitlet från det första. Det är hantverksmässigt skickligt, men det räcker inte för att lyfta boken till de magins höjder där den verkar vilja höra hemma.