Jag har ägnat sommaren åt att läsa och recensera, formulera vad jag tänker och känner för böcker i ord som åtminstone ska vara möjliga för andra att ta till sig. En del i den strävan har varit att också läsa andras recensioner av samma böcker, och jag har slagits av att många tycker om, rentav hyllar, böcker som jag tycker är dåliga. Smaken är naturligtvis olika, men när någon skriver att språket i en bok är fantastiskt, och jag irriterar mig på att författaren inte ens kan sätta ihop en korrekt mening, då skriker skillnaden rätt i öronen på mig.

Är det jag som inte fattar? Om en bok jag svär och spottar över anses bra, vad är då min bok? Tänk om det i själva verket är jag som inte kan bedöma vad som är bra litteratur?

Ett möjligt svar är förstås att jag inte alls har fel. Att litteraturen har påtvingats rigida mallar som människor läser utifrån. Inte bara litteraturen i sig, utan varje genre och undergenre har sina mallar. Detta är vad fantasy är! Detta är vad som menas med sf, till skillnad från sci-fi. De böcker som snällt anpassar sig till mallarna ger läsaren en känsla av trygghet och det gör upplevelsen positiv och därmed är boken bra. Att språket suger, att intrigen är banal, att karaktärerna är platta – vad gör det? Jag mådde bra när jag läste, och då är det bra.

Och visst: när jag läser en illa skriven bok mår jag dåligt. Och då är ju boken dålig. Men hur fan kan man då påstå att den är bra? Jag menar: kan de inte bara fatta att de har fel?