Dumstrut på hos Norstedts

Nej! Nej! Nej! Det är en katastrof!

Förväntningar är farliga. För några år sedan skrev jag i ett följebrev att jag hade gått skrivarkurs, läst litteraturvetenskap och svenska och journalistik, och dessutom jobbat som journalist i flera år. Svaret blev, ungefär: Ditt språk är jättebra, men vad annat kan man vänta sig med din bakgrund. Förväntningar kan skjuta allt i sank.

När jag börjar läsa Ola Wikanders roman Serafers drömmar, utgiven av Hr förläggaren P A Norstedt eller någon av hans söner, vet jag att han har kallats språkgeni, att han är Lundaakademiker med doktorstitel och en far som är professor, också i Lund. Förväntningar, således. Sen börjar jag läsa…

I romanens centrum står serafen Kwanzo, befälhavare för landet Dômvelds elitstyrka. Seraferna är vackrare, starkare och snabbare än vanliga människor; de till och med ruttnar långsammare efter döden. Efter ett uppdrag av tvivelaktig moralisk art börjar Kwanzo grubbla och vill söka upp sin mentor, doktor Cardano, för att lätta sin själsliga börda. Men Cardano är försvunnen. Resten av boken handlar om sökandet efter Cardano, och de insikter som bit för bit uppenbaras för Kwanzo och hans följeslagare.

Spoiler på väg: man förstår rätt tidigt att Cardano och landets styrande har skapat seraferna i genetiska experiment i syfte att avvärja apokalypsen. Det är en bra och tänkvärd del av historien, det vill jag ha sagt.

Resten är nämligen i mina ögon inte bra. Det är illa komponerat, tjatigt och utdraget. Romanen hade kunnat vara hälften så lång; då hade dessutom resten av trilogin fått plats i en och samma volym. Och sämst av allt är det som jag förväntade mig skulle vara bäst: språket. Den ena klumpiga meningen avlöser den andra, fulla av felsyftningar och prepositioner i identitetskris. Formuleringar i nivå med ”… oavsett hur många gevär de än förfogar över” grasserar. Några recensenter håller inte med mig – jag kan bara gratulera dem till en bättre läsupplevelse än jag hade. Själv får jag kämpa lika mycket som en annan Lundaakademiker, fantasydoktorn Stefan Ekman, för att över huvud taget ta mig igenom boken.

Logiska vurpor av skiftande slingrighet sinkar ringlandet ännu mer: ”Även om Kwanzos styrkor egentligen var omöjliga att övervinna var det inte sällsynt med allvarliga skador, och ibland förekom till och med dödsfall.” ”De två andra männen log de också, men ingen av dem rörde en muskel.” Mikrosekunder är hos Wikander ”korta”, till skillnad från de där utdragna eländena man genomlider i slutet av amerikanska actionfilmer. En ”fotsid rock” täcker ”det mesta av hans kropp”. Seraferna hör ”hur fukten långsamt kondenserades i rören”, men lyckas inte urskilja en spion som kryper genom ventilationstrumman.

Den grövsta vurpan har dock med tid att göra. Upprinnelsen till hela berättelsen är en upptäckt av två forskare ungefär 30 år innan bokens handling börjar. På dessa 30 år har inte bara komplicerade genetiska experiment genomförts och resulterat i minst en generation fullvuxna serafer, Dômveld har också upptäckt den moderna arkeologin och utforskat åtskilliga gamla kulturers uppgång och fall, och på så sätt bekräftat de båda vetenskapsmännens teorier. Tiden håller helt enkelt inte ihop. Visserligen är tidens vacklande konstans en del av intrigen, men det här är alldeles uppenbart bara dåligt planerat.

Som god akademiker tycker Wikander om upprepningar. Min favorit är:

”’Oroa dig inte, general’, sade hans vän. ‘Det är inte så stort som det ser ut. Det är bara en optisk villa. Väggarna är spegelblanka, på något sätt. De återspeglar sitt eget ljus mellan sig och får det här stället att se långt större ut än vad det egentligen är.’

Det tog någon sekund för Kwanzo att inse att Ambrogael hade rätt. Salen var inte på något sätt så enorm som han först hade föreställt sig; det var de många skinande vita ljusstrålarna som lurade synen och fick det att verka som om rummet de var på väg in sträckte sig ut i en tom oändlighet.”

Språkgeni? Min röv!

Mitt i denna kataklysm av befängdheter (och de är legio, ty de äro många) gestaltar Serafers drömmar omedvetet ett centralt problem i litteraturen, nämligen att det inte spelar någon roll hur illa du skriver – har du väl fått in foten är du trygg. Wikander har gett ut några böcker tidigare och har sin fina titel att luta sig mot: alltså får han ge ut det här eländet. Utanför i kylan dör åtskilliga mer begåvade skribenter sotdöden.

Serafers drömmar förkroppsligar också ett av fantasyns stora problem: att förlagen inte tar böckerna på tillräckligt stort allvar för att ge dem det redaktörskap de förtjänar. Resultatet blir undermåliga böcker som cementerar uppfattningen att fantasy är en genre för barn. Wikanders berättelse är inte dålig, tolkar man den allegoriskt kan den till och med anses relevant, och han är uppenbarligen en mycket bildad man. Serafers drömmar hade förtjänat en bättre form. Kanske har förlaget och redaktören låtit sig bländas av språkgeniets akademiska framgångar och inte vågat säga till honom att han inte kan skriva svenska. För det kan han inte. Åtminstone inte om man ska döma utifrån Serafers drömmar. Men varför ska man döma utifrån en roman? Jag menar: de är väl inte på allvar?

About cgripenvik

Jag är litteratör och gav ut min debutroman "Broder själ, syster flamma" 2014. Den följdes av barnboken "Emma: Flykten från träsket" 2015. Den här bloggen handlar om mitt försök att förverkliga min dröm och om min syn på litteratur i allmänhet.
This entry was posted in Recensioner/Reviews and tagged , , , , , . Bookmark the permalink.

One Response to Dumstrut på hos Norstedts

  1. Pingback: Aj! Nåt biter mig i svansen! | Bokbocken

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s