”Vad i det här är fantasy?”

Frågade Mette på mötet i onsdags. Ständigt denna fråga. Genrens betydelse. Och jag utan vettiga svar. Miljön är fantasy, förstås, men i själva handlingen? Nej, ingenting. Fröken P kallar det levnadsöden. Men hon har inte läst mycket fantasy. Vad kommer fantasyfolket att tycka? Och de andra?

Frågan är naturligtvis ett haveri. Det kan inte vara avgörande att passa in i definitioner. Marknadsmässigt kan det förstås vara det, men konstnärligt? Jag tror på litteraturen som konstform, inte som varukorg.

Om jag menar allvar med att jag vill göra något nytt med fantasyn måste jag vara beredd på att bli sågad av genreläsarna. Såna som bara läser fantasy, och som på fullaste allvar undviker böcker som är kortare än 500 sidor. Nej, de kommer inte att gilla det jag gör, men det är okej. Inte bara okej, faktiskt: nödvändigt. Faktum är att om ingen säger: ”Det här är ju inte fantasy!” har jag inte tagit ett enda steg från normen. Ju fler som gör det, desto större är mitt kliv från den trygga landsvägen. Och om ingen säger det… tja, då står jag där och stampar. I en mening är det mycket värre. Oavsett vad det betyder för försäljningssiffrorna.

Jag menar: det talas om vad George R R Martin och Steven Erikson och andra har betytt för fantasyn, men hur många har egentligen sagt: ”Det här är ju inte fantasy!” om deras böcker? Ingen, vad jag vet. För det är fantasy. Vanlig, konventionell fantasy. Kanske tänjer de på ramarna, men de bryter dem inte. De går inte utanför den färdigtrampade leden. Jag har fått frågan några gånger, i samband med omslagsdiskussionerna och nu senast av Mette. Bra. Jag hoppas jag får den igen, när boken är ute.

Jag ger ut Broder själ, syster flamma för att jag vill förverkliga en dröm – försöka förverkliga en dröm. Vad alla andra säger har ingen betydelse, för om jag lyssnar för mycket på dem är det inte längre min dröm. Då är det enbart en produkt.