Ett modigt genrebyte

I den stillsamma staden Pagford lever den ansvarskännande brittiska medelklassen gott, sippande sin konjak med sedvanligt stel överläpp. Tills en dag fullmäktigeledamot Fairbrother dimper död på golfklubben och en svårt intriganfrätt valkampanj för hans lediga plats tar vid. Fairbrother var nämligen populär, men också problematisk eftersom han, till skillnad från sina självgoda medelklasskolleger, ville fortsätta att satsa gemensamma medel på en drogavvänjningsklinik och dessutom behålla problemområdet The Fields inom Pagfords ansvarsområde. Sextonåriga Krystal Weedon lever med sin knarkande mamma och sin lillebror i The fields. Hon är upprorisk, vass i käften och på ytan helt orädd. Den ende som någonsin tagit henne på allvar är ledamot Fairbrother, och med hans död accelereras familjen Weedons spiralfärd ner i helvetet.

Det där är grundpremissen i J K Rowlings roman The Casual Vacancy. Efter åtskilliga år, och ännu fler miljarder pund, inom ungdomsfantasyn vågar Rowling göra något så vansinnigt som att byta genre. Det är, har jag förstått, inte helt ovanligt att författare som försöker sig på detta också tar sig en pseudonym. Antagligen för att inte fläcka ner sitt genrespecifika rykte. Fru Rowling kan hövligt ge fingret åt alla såna marknadsanpassade dumheter och istället skriva precis vad hon vill: en engagerad samhällsskildring i klassisk brittisk stil.

I centrum för The Casual Vacancy står nämligen inte valkampanjen, utan den oundvikliga konflikten mellan de som har (och aldrig i livet tänker dela med sig) och de som inte har (och därför, mer eller mindre, tvingas ta (oftast av varandra dessutom, men det är ju lika fult att säga som att påstå att västerländska intressen bara utsätts för en bråkdel av den terrorism som drabbar människor i fattiga länder)).

När jag börjar läsa tänker jag: “Vad vet Rowling om sånt här? Hon är ju superrik.” Svaret är att hon naturligtvis vet förbaskat mycker mer än Bocken, som tillhör Stockholms övre medelklass. Hon har varit fattig, ensamstående mamma, och hon har arbetat som lärare och därmed mött unga människor i utsatta situationer. Jag inbillar mig inte att hon prövat knark eller stått på några barrikader med gatsten i händerna, men vad hon än är idag så vet hon mer om utsatthet än jag gör. Och hon har vågat strunta i förväntningarna och satt sig ner och skrivit en bok om något som engagerar henne.

Bäst är Rowling i slutet av romanen, när hon klipper från person till person på väg mot katastrofen, och jag frustar av indignation över alla dessa vuxna som bokstavligt talat går förbi utan att ingripa. Jag skulle antagligen inte heller ha ingripit, och det är en insikt som kräver en hel del eftertanke. Ingen bok som får mig att ifrågasätta mig själv kan avfärdas. Det är en bok som inte ger efter för vad läsaren kan tänkas hoppas ska hända. Åtskilliga fantasyromaner har fått etiketten “obeveklig” (till exempel Joe Abercrombies En god fiende som jag recenserade i somras), men i ärlighetens namn kommer de inte i närheten av The Casual Vacancy. Som läsare hoppas jag att det ska ordna sig till slut; som dramaturg hoppas jag att Rowling ska våga löpa linan ut – och det gör hon.

Det är också intressant att romanens “hjälte”, Mr Fairbrother, är bankir. Inte byggjobbare, fackpamp eller hårt slavande småbarnsmamma. Det är en aspekt man lätt glömmer medan man läser.

The Casual Vacancy har fått mycket kritik, framför allt i brittisk press, men också här hemma, där Andres Lokko underkänt boken (och naturligtvis passat på att jämföra den med betydligt kreddigare böcker).

Åtskilliga kritiker har gjort jämförelser med Rowlings tidigare böcker och saknar deras magi (i överförd bemärkelse). Andra har gnällt över att det är så många namn att komma ihåg (var har jag hört det förut?), men jag anser inte att bekvämlighetsläsares låga intellektuella kapacitet bör tas på allvar.

Det är inte en perfekt bok, men den är underhållande med sin humor och gripande med sin tragik. Lite melodramatisk, precis som föregångare som Dickens, Gaskell och Thackeray, men det köper jag. The Casual Vacancy är en bitsk roman som inte ryggar för att påstå något. Det blir lite väl övertydligt och förutsägbart, men som Hoola Bandoola uttryckte det: “… om man talar högt och tydligt så tycker några att man stör. Och om man viskar riktigt förtroligt så är det för många som inte hör”. Det är en textrad som passar perfekt på den välgödda medelklassen i Pagford.

About cgripenvik

Jag är litteratör och gav ut min debutroman "Broder själ, syster flamma" 2014. Den följdes av barnboken "Emma: Flykten från träsket" 2015. Den här bloggen handlar om mitt försök att förverkliga min dröm och om min syn på litteratur i allmänhet.
This entry was posted in Recensioner/Reviews and tagged , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s