På Nordlands tron sitter Erik Krigarhjärta. Vid sin sida har han sin hustru Vanja, bördig från Söderland, där hennes bror Karl härskar och har utropat sig till profet. Kung Erik har utkämpat två krig mot kung Karl, båda med katastrofal utgång för nordlänningarna. Nu koncentrerar sig Erik istället på hotet från vättarna, ett bergsfolk i väster som av någon anledning bestämt sig för att angripa Nordland. Under fälttåget stupar en av Eriks närmaste män, och med sitt sista andetag ber han Erik att sluta fred med vättarna. Motvilligt går Erik med på detta och ger sig av för att förhandla med vättarna, men på vägen dit drabbas han av förräderi, hans familj splittras och utvecklingen för dem mot ett nytt krig mot den galna kung Karl.

Så, typ, kan man sammanfatta Henrik Larssons roman Profetens tid, den tredje i serien Blodsarvet. Jag har inte läst de första delarna, men Profetens tid är en relativt fristående fortsättning. Den illustrerar därmed ett intressant dilemma: hur hanterar man ett förflutet som många läsare har tagit del av, men inte alla? Larsson gör det på torrast möjliga sätt: han återberättar viktiga händelser i korta glimtar. Inga krusiduller med inre monologer eller tidshopp eller liknande. För den som har läst de tidigare delarna är det antagligen lite tjatigt, och det lustiga är att det känns tjatigt för mig också. Det ger ett pliktskyldigt och redovisande intryck. Kanske hade det varit bättre att strunta i återblickarna och bara låta läsaren hänga med bäst han eller hon kan, det är som sagt ett intressant dilemma.

Profetens tid är ingen märkvärdig bok. Den säljs som ungdomsbok – denna ständiga fixering vid att ”hitta sin målgrupp”; själv läste jag The Lord of the Rings när jag var tio, gör det Tolkien till barnboksförfattare? – och tonen är därefter: lätt och lite slängig jargong med inslag av anglicismer och moderna uttryck. Tematiskt… vet jag inte vad den handlar om, det är helt enkelt en äventyrsroman för personer i yngre tonåren som vill bli underhållna och inte gillar svårt språk. Gott så. Men Profetens tid lider av ett av de vanligaste problemen i modern fantasy, jag har nämnt det förr: bristande respekt, både gentemot författaren och läsaren. Varför inbillar sig förlaget (och författaren) att unga människor vill ha dåligt språk? Är det för att de är unga och dumma eller för att det är fantasy? En tystlåten gammal krigare, av den typiska sorten, börjar vid ett tillfälle pladdra ovanligt mycket, och Larsson beskriver honom då som ”talrik” (och det finns många fler exempel). Wow! Jag menar: såna misstag gör man i skrivandets hast (jag har själv klätt en person i en lång, fotsid kappa), men i omskrivningen? I korrekturet? I redaktörsläsningen? Hur är det tänkt att jag som läsare ska reagera? Äsch, det är ju för ungdomar, det spelar ingen roll. Äsch, det är fantasy, det spelar ingen roll. Båda förhållningssätten är hjärndöda och jag accepterar inget av dem. Man måste stå för vad det handlar om: litteratur är konst, och detta är dålig konst. Intrigen är banal och full av obegripligheter, om än stundtals lite spännande, det saknas tematisk medvetenhet och utförandet är mediokert. På sin hemsida berättar Henrik Larsson om sitt sätt att skriva: ”Jag skriver nästan enbart på känsla, utan att bestämma någonting i förväg”, något han kallar att vara ”passiv författare”. Det är väl ok. Alla blir saliga … och så vidare, men varför tycker förlaget att det ger dem carte blanche att också vara passiva?

Att en bok aktivt riktar sig till unga (Varför, varför, varför ska man ägna sig åt att identifiera målgrupper och sen blindstyrigt rikta sig bara till dem? Är det för att man bara har tillverkat en konsumtionsprodukt i mängden eller för att man tycker att konst bara är en konsumtionsprodukt i mängden?) är ingen ursäkt för att göra ett halvdant jobb. Inte att man har en viss teknik när man skriver heller (Tolkien lär ha sagt om Vidstige att det skulle bli intressant att lära känna honom, så särskilt unik är inte Larssons teknik).

Det finns bara en rimlig slutsats: de svenska förlagen har kapitulerat. De har övergett sitt ansvar för den svenska litteraturen. Pengarna ska in, vad det är som säljer är ointressant. Utgifterna ska minska, och då kan man ju sparka en redaktör eller två så att de stackare som blir kvar inte hinner eller orkar göra sitt jobb.