Det var längesen jag kände mig så själsligt tom som nu. Ytterligare en dag med redigering och form har runnit undan, till på köpet efter en natt med dålig sömn. Det är väl nerverna antar jag. Morfar hade ju svaga nerver. Jag kanske har ärvt dem.

Fröken P:s tålamod har varit obegripligt, särskilt som min egen längtan efter att äntligen bli färdig hotade att lägga sordin på hennes kreativitet. Vi talade igenom saken och nu har omslaget ändrats – igen. Det nya är superdjärvt, utan att tumma på fantasyinslaget i den förra versionen. Jag kommer att lägga upp det imorrn eller på tisdag, tror jag. Hjärnan funkar lite halvdant just nu. Glömde stänga frysen efter att jag tagit ut bröd, och sånt.

Imorrn ska det gå iväg. Ett telefonsamtal till tryckarna på Publit och sen ska det vara klart. För den här gången. Om en vecka dimper provtrycket ner, följt av lite korrigeringar, kanske framför allt av kapitelsidorna och omslagets färgnyanser. Och kanske lite korr. Och en nästa provtryck. It’s a long way to the top, som Bon Scott så vist diktade.