Vikten av en punkt

Igår var fröken P och jag på bio. Vi valde… Nej, jag föreslog (måste lära mig ta ansvar) Gravity, rymdfilm om astronauter som hamnar i en skur av rymdskrot och måste ta sig hem till jorden efter att allt gått sönder. Allt.

Som vanligt: jag tänker inte börja recensera filmer. Gravity (som för övrigt var usel: fröken P gav fotot en fyra och manus en etta), illustrerar med nästan smärtsam tydlighet hur viktigt det är att förstå när det räcker. I princip rörde det sig om nittio minuter med samma berättarteknik som i amerikansk actionfilm: trodde du skurken var död bara för att han fått huvudet bortsprängt? Fel! Här är han, på ren reflex, med ett par explosioner till. I Gravity går allt fel, så till den grad att de som satt framför oss suckade nåt om Murphys lag. Det finns ingen rast, ingen stillhet, bara insikten att snart tittar Jasons hockeymask fram bakom en husknut igen, helt enkelt för att eftertexterna inte har börjat än. Olycka staplas på olycka, tills det blir lika tröttsamt och ospännande som en senapstub som nån har klämt för mycket på. Att aldrig kunna säga stopp är helt enkelt ett utmärkt sätt att tömma de enskilda händelserna på innehåll. När Sandra Bullocks rymdkapsel landar i vatten (vilket ju är kutym, om jag har förstått saken rätt) och hon äntligen öppnar luckan… så sitter luckan för lågt (de där dumma kineserna, hur fick de ordning på muren om de inte ens kan sätta en lucka på lämplig höjd?) så att vattnet strömmar in och hon nästan drunknar. Så dags har åtminstone jag tröttnat. All känsla, allt innehåll har pressats ut av det övertryck som uppstår när man krämar in får många händelser.

Den gamla vanliga insikten slår mig: bestäm vad det är du vill berätta, och när du har gjort det så är det klart, oavsett hur långt det blev. Skriv inte en flervolymserie, det blir inte bättre – i bästa fall blir det inte sämre. Till och med gamle gubben Tolkien försökte skriva en fortsättning på Sagan om ringen, men han kom bara några sidor. Jag är övertygad om att det berodde på att han redan hade berättat det han ville berätta.

PS

Jag är också övertygad om att Quentin Tarantino hade haft den goda smaken att låta Mrs Bullock bli påkörd av en lastbil i slutet, bara för ironins skull. Men Gravity tar sig själv på så stort allvar att humorn istället blir ofrivillig.

Om cgripenvik

Jag är litteratör och gav ut min debutroman "Broder själ, syster flamma" 2014. Den följdes av barnboken "Emma: Flykten från träsket" 2015. Den här bloggen handlar om mitt försök att förverkliga min dröm och om min syn på litteratur i allmänhet.
Det här inlägget postades i Tankar om text/Thoughts on text och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s