Formulär 2A, med variation enligt mall 1B

Paige är en så kallad voyant, kort för clairvoyant. Det betyder att hon har kontakt med en dimension bortom vår, the aether, ur vars mystiska substans enstaka människor kan hämta kraft som tillåter dem att göra märkligheter. Somliga kan läsa tankar, andra se in i framtiden. Paige kan färdas ut ur sin kropp, in i aethern, och på så sätt invadera andra varelsers själar och kontrollera dem, till och med döda dem. Problemet är att i hennes variant av vår framtid styr Shion, en organisation som förföljer voyants och driver ner dem i den kriminella underjorden.

Paige tillhör en kriminell gruppering vars ledare hänsynslöst utnyttjar hennes krafter. Tills hon en dag grips och förs till Sheol I, ett fängelse i det som en gång var Oxford. Sheol I styrs av rephaim, varelser från aethern, som utnyttjar mänskliga voyants i sin kamp mot demonerna emim. Paige tas om hand av Warden för att skolas in i Sheol I:s värld. Snart börjar hon ana att mer står på spel än bara hennes eget liv. Kampen för frihet har börjat…

Till att börja med vill jag säga att Samantha Shannon är en god skribent, bättre än somliga av sina kolleger. Hennes roman The Bone Season (Drömgångare, på svenska) är inget stilistiskt underverk, men den är konsekvent och välskriven, med gott om klipphängare och så vidare. Enligt SvD hårdlanseras Shannon som fantasylitteraturens nya stora namn. Sju böcker är planerade. Filmkontrakten vajar i vinden, guldklimparna faller som hagel från en dollargrön himmel.

Är det bra då? Tja, det är inte dåligt… Det är bara väldigt förutsägbart. På sidan femtio fattar jag att Paige kommer att bli förälskad i sin väktare Warden, som naturligtvis inte är så ond som andra rephaim. I typ fyrahundra sidor genomförs lite träning, lite ond bråd död, lite godtyckligt förtryck och slutligen en spektakulär rymning. I slutändan består The Bone Season av samma ingredienser som all annan fantasy, allt sker enligt formel och intet nytt skymtar under fantastikens ständigt hotfulla åskmoln. Samantha Shannon (som skrev boken när hon arbetade för en litterär agent) har hällt lite karamellfärg i anrättningen och fått till en egen nyans i form av sin mytologi, med dess multipla bibelallusioner och alla variationsmöjligheter som följer på dem. Hon är bildad, begåvad och smart. Smart för att hon vet att samma gamla recept vanligen leder till samma gamla kaka: massor med pengar.

I grunden är det här samma problem som vanligt: folk tror att man förnyar genom att hitta på nya namn och former för det gamla vanliga. Vi tar nazgûler och orcher och ersätter dem med white walkers och zombier så har vi nåt nytt! Byt ut vampyrer mot rephaim så bryter vi ny mark! Eh, nej, vi har samma sak i kejserligt nya kläder. Det är så förbannat tråkigt! Att hitta på nya världar och mystifikationer är inte i sig svårt (tycker jag i alla fall, men jag är ju som jag är). Det är ”bara” rekvisita och scenografi, inte oviktigt, men det väsentliga är trots allt vad man vill ska framföras på scenen; som Lars von Trier visade i Dogville är scenografin i grunden ointressant om temat och berättelsen är starka nog. Inom fantasyn är tendensen dessvärre den motsatta: det är scenografin som är det viktiga, ju fler detaljer desto bättre, oavsett om de för berättelsen framåt eller inte – därav de milslånga serierna som aldrig kommer nånstans.

The Bone Season, The Mortal Instruments, True Blood, Twilight, Hungerspelen osv etc mm. Samma sak, om och om och om och om igen. Fantasyn har fastnat i vinkelvolten och börjat gå på tomgång, hög på sina egna konventioner. Jag kan för allt i världen inte förstå vari skillnaden mellan Harlequin-romaner och modern fantasy ligger: massproducerad underhållning enligt en industristandard. Den man som måste sägas ha skapat det som blev den moderna genren fantasy, gamle gubben Tolkien, skrev själv inte fantasy i den meningen, eftersom genren inte fanns. Lika lite som Jesus dog kristen och Muhammed föddes som muslim. Tolkien skapade något nytt just för att han vägrade anpassa sig till rådande litterära konventioner och istället skrev något helt eget. Han visste inte att han skapade en genre, och ännu mindre att han blev upphov till en allt mer stelbent samling konventioner – varav dumheten att skriva långa serier av böcker är den tröttaste; ringtrilogin är EN bok, den gavs ut i tre delar av ekonomiska skäl. Kommersiell hänsyn. Precis som resten av konventionerna: efterhandskonstruktioner av andra än de ursprungliga ”profeterna”.

Nu sitter vi här. Och mjölkar febrilt på fantasyns allt torrare juver. Enstaka steg framåt tas, subgenrer bakas och knådas, men huvudsakligen är allt en formel, lika fast som att sträckan är lika med hastigheten gånger tiden: gå en kurs i att skriva fantasy, ta till dig ”hur det ska vara” så kanske du en dag kan krysta ur dig en Bone Season och tjäna massor med pengar. Det är väl gott så, men är det god litteratur? Nej. Och däri ligger fantasyns tragedi.

About cgripenvik

Jag är litteratör och gav ut min debutroman "Broder själ, syster flamma" 2014. Den följdes av barnboken "Emma: Flykten från träsket" 2015. Den här bloggen handlar om mitt försök att förverkliga min dröm och om min syn på litteratur i allmänhet.
This entry was posted in Recensioner/Reviews, Tankar om text/Thoughts on text and tagged , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s