[Spoilervarning utfärdas härmed!]

Vad är en människa? Hur mycket kan man manipulera ett mänskligt liv innan det upphör att vara just mänskligt? Vilka handlingar definierar en människa? Oskar Källner räds inte de stora frågorna, och det är glädjande, eftersom sf och fantasy, där han verkar, alltför ofta havererar i förutsägbara konventioner och orgier i våld och sex.

I novellen Yi, som fick hederspris i Mix Förlags och Sf-bokhandelns novelltävling våren 2013, är just människans status som unik varelse i fokus. Handlingen är enkel: en främmande livsform som kallas Yi har tagit månen i besittning och gjort den beboelig, åtminstone för de varelser som ingår i Yis biotop. Yi för också krig mot jorden i syfte att utvidga sitt livsrum. För att möta detta hot har människorna på jorden tvingats ta till drastiska metoder: stora områden har kärnvapenbombats, och en ny typ av soldat har skapats, vars minnen och kunskaper kan överföras till en ny kropp när soldaten stupar, vilket hen gör, ofta. Dessa soldater skickas ut på mer eller mindre omöjliga uppdrag, och det är ett sånt uppdrag som utgör handlingen i Yi. Inte helt oväntat upptäcker soldaterna något helt oväntat under månytan…

Lite grovt kan man nog säga att Yi är en blandning av Robert A Heinleins Starship Troopers och Stanley Kubricks/Arthur C Clarkes 2001: A Space Odyssey. Teknisk jargong och spektakulära effekter dominerar den del som skildrar själva uppdraget, medan själsvrängande insikt präglar den avslutande delen. Det är ett mycket fantasifullt äventyr Källner ger oss, med datalagrande träd, jättelika tusenfotingar som fungerar som transportmedel och, inte minst, en teknisk utrustning som delvis är biologisk. Handgranaterna som skrattar när de kastas får mig att tänka på den filosoferande atombomben i John Carpenters Dark Star. Det är idérikt och lekfullt.

Personligen tyckte jag dock bättre om Källners zombienovell Byssan-lull, som jag recenserat tidigare. Skälet är alltså inte avsaknad av både kreativa och provokativa idéer – initialt reagerar jag på avslöjandet i slutet med att tänka: spelar det egentligen någon roll ”om detta är en människa”? Det är ju vad det är, värdet av en existens kan inte tillskrivas bara en specifik definition av denna existens. Men sen tänker jag efter och frågar mig hur jag själv hade reagerat på en insikt av den typen. Det är ganska mycket som ”brain-in-a-vat”-konceptet: tänk om vi i själva verket är hjärnor som ligger i behållare och hålls vid liv och stimuleras på teknisk/kemisk väg? Vad skulle hända om en sådan hjärna insåg att så var fallet? En reaktion är förstås just: det gör ju ingen skillnad, jag är vad jag är. Men en annan, lika giltig, om än väsentligt otrevligare, är: min existens är värdelös, mina minnen är falska, allt jag upplever är en lögn. Dessutom, och det är inte minst relevant, kan man konstatera att det är precis specifika definitioner av ”mänskligt” liv som anses avgörande. Om en neandertalare dök upp på Stockholms gator (nej, skriv inte den historien, det har redan gjorts), skulle vi då behandla hen som en likvärdig människa? Nej, vi skulle sticka nålar och annat otrevligt i hen, och troligen låsa dörren och kasta bort nyckeln, ungefär som Dostojevskijs storinkvisitor vill göra när Jesus dyker upp igen (okej, jag vet, han kastar inte bort nyckeln).

Nej, problemet är i mitt tycke rent dramaturgiskt. Där Byssan-lull gestaltade temat och fick läsaren att själv ställa frågorna, skriver Yi mig på näsan. Den skakande insikten uppenbaras och förklaras, bokstavligt talat, i dialogform och blir därmed på tok för platt. Kanske är det nödvändigt att göra så, rent trovärdighetsmässigt, för vem kan själv på kort tid pussla ihop alla bitar och få ihop en sån bild? Men det skadar berättelsen, som därmed inte känns så tung som jag anser att den borde kännas.

Med detta sagt är det uppenbart att Källner är något stort på spåren. Han har förstått värdet av fantasy och sf för att frigöra de stora frågorna från vårt världsliga pajkastande och han har alldeles tydligt gott om bra idéer. Något som också gör hans noveller intressanta (jag har inte läst hans romaner) är att han vågar överge den klassiska hjältesagan. Huvudpersonen är egentligen ganska oviktig; hen får stå tillbaka för idén. Det är intressant, men det är också en strategi som medför sina alldeles egna risker.