Lord Dawlish är urtypen för en viss typ av brittisk gentleman i början av förra seklet, med sin titel, sin tomma plånbok och sin jakt på lyckan i både ekonomisk och erotisk form. Han är förlovad med Claire, som inte verkar uppskatta honom så särdeles, åtminstone hackar hon på honom så fort tillfällen ges, vilket det ofta gör. Så dimper ett oväntat arv upp – en man Lord Dawlish botade från en besvärande golfslice har lämnat en herrans massa deg till honom, och därmed gjort sina egna släktingar arvlösa. Lord Dawlish drabbas av smärtande samvete och far över Atlanten i syfte att försöka ställa saker till rätta. Arvingarna visar sig lite motvals. I samma veva, och naturligtvis av en ren slump, reser hans fästmö i samma riktning, och de hamnar snart på två olika gårdar i närheten av varandra. Intriger uppstår. Hjärtan krossas, limmas ihop, ständigt med pengar som ihärdig katalysator.

Utan att avslöja slutet är det en bra sammanfattning av P G Wodehouses roman Uneasy Money, från 1917. Många har hyllat Wodehouse, kanske framförallt för hans formuleringskonst – ingen sätter ihop en halvt obegriplig, men ständigt gentlemannamässig, replik som han. Somliga tycker naturligtvis också om hans humor. På den senare punkten ber jag att få anmäla en avvikande åsikt. I somras var jag och såg Livat i parken, Stefan&Krister-buskis, och jag måste erkänna att intrigen känns igen. Det slås i dörrar, enkelt uttryckt. Uppskruvade känslolägen och totala missförstånd driver hela intrigen. Bara det faktum att Lord Dawlish och hans fästmö hamnar i samma grannskap av en slump, hör till den typ av intrig som för mig känns uttjatad: Varför stannar de inte bara i London? Måste de kuska över Atlanten för att göra exakt samma sak? USA var kanske mer exotiskt på den här tiden, men för mig känns det som sagt mer än lovligt buskisartat. Det är helt enkelt inte min humor. Jag älskar visserligen Black Adder och Monty Python, som också i hög grad är språkligt driven humor, men där fungerar snarare absurdismen som motor, inte intrigen. Det blir inte roligt när jag vet exakt vad som kommer att hända. Humor är svårt att skriva, och ännu svårare att hålla liv i. Wodehouse är en utmärkt stilist, och hans ordvändningar är fortfarande underhållande, men för mig är humorn i åtminstone den här berättelsen daterad. Den hör förvisso till hans tidigare, och han blev säkert väsentligt skickligare i intrigspinnandet.