Genren borde dö! Länge leve temat!

Att jag hyser en tämligen passionerad avsky för konceptet genre är inget nytt för mina trogna läsare. Genre är en trött kategorisering i syfte att leda bokkonsumenten till en produkt som kan tänkas passa in i hens försnickrade förväntningsboxar: det är en etikett som tillåter oss att slippa bli överraskade och rentav förolämpade. Därav de engagerade diskussionerna när nåt som kan vara genreöverskridande ges ut: somliga irriterar sig, andra blir överlyckliga.

Vissa genrer är tydligen mer konventionstyngda än andra: modernistisk prosa är av naturen lättrörlig, medan ren “genrelitteratur” som fantasy och deckare och sånt är svårare att ro in nån annanstans än i hemmahamnen.

Begreppet och den vikt som läggs vid det står och faller på sin egen dumhet. En läsare som bara väljer att läsa en viss genre, oavsett om den aktuella boken är dålig eller inte, är helt enkelt en ointressant läsare. Jag har på senare tid stött på de ena urvalskriteriet dummare än det andra: somliga väljer på genre, andra läser bara böcker som är längre än 500 sidor (gärna inom en och samma genre), ytterligare andra läser bara böcker som har tilltalande omslag eller en genretrogen titel. Vad böckerna till äventyrs innehåller verkar sekundärt. Trygg i sin lilla bubbla sitter genreläsaren och slipper konfronteras med andra varianter. Det är ett marknadens redskap! En litteraturfarm där tobakstuggande cowboys vallar in bokkonsumenterna i räta fållor och brännmärker dem för livet: fantasy, sf, deckare, chic-lit, dark romance, urban dark romance chic-lit. Bara alla dessa undergenrer borde visa för varje tänkande människa att det är dumheter det handlar om. Så sent som i höstas deklarerade författaren Karin Tidbeck att “man är alldeles för fixerad vid genrer i Sverige” i en intervju i Svenska Dagbladet.

Jag vill avliva genrebegreppet! Jag vill sätta tema i dess ställe. Eller: egentligen vill jag inte ha nåt i dess ställe, men tema känns bäst om man i alla fall måste ha ett kategoriseringsverktyg. Om nån frågar dig vad du läser kan du svara: en roman om svek. Chansen att den du talar med ska säga: “Intressant!” är rätt stor, men sen kommer följdfrågan: “Vad är det för genre?” och svarar du då “fantasy” är risken för en rynkad näsa lika stor. En person som intresserar sig för ett visst tema, ett visst ämne, och som lägger sin kraft på det, borde vara mindre intresserad av inom vilken genre gestaltningen av temat äger rum. Det relevanta borde vara: hur väljer jag som författare att behandla ämnet? Vilka perspektiv tillför mitt sätt att närma mig frågan? Ett tema kan berikas genom att skildras i realistisk samtidsform, men också genom ett utifrånperspektiv i form av till exempel en framtidsroman, eller en historisk. Vinkelvalet berikar bilden, men som det ser ut idag är temat underordnat genre, och som en följd missar läsarna “den andra blicken”. I en rimligt välordnad hjärna kan det inte göra nån skillnad om relationsdramat utspelar sig mellan två drakar eller mellan två människor. Bara ytan är annorlunda, och det ger läsaren en chans att kliva tillbaka och iaktta lite utifrån. Man främmandegör det vardagliga genom att klä det i en annorlunda dräkt. Den dräkten måste inte vara fantastisk, för de inbitna fantasiläsarna blir ju en realistisk dräkt en annan blick.

För mig finns det tre genrer: dramatik, lyrik och epik. Inom dessa behandlas mänsklighetens alla teman, ständigt, tuggas om, vinklas och kläms på tills nån form att tillfällig insikt uppnåtts. Varpå allt körs genom kvarnen igen. Genredjungeln är en ytlig, och fullkomligt onödig, hinna som läggs ovanpå och döljer det som faktiskt är relevant: de tusen blickarna på det mänskliga varat. Nästa gång jag säger att jag skriver vill jag ha frågan: “Vad är det för tema?” Då tvingas jag tänka, och min tanke kan resultera i en relevant diskussion.

About cgripenvik

Jag är litteratör och gav ut min debutroman "Broder själ, syster flamma" 2014. Den följdes av barnboken "Emma: Flykten från träsket" 2015. Den här bloggen handlar om mitt försök att förverkliga min dröm och om min syn på litteratur i allmänhet.
This entry was posted in Tankar om text/Thoughts on text and tagged , , , , . Bookmark the permalink.

4 Responses to Genren borde dö! Länge leve temat!

  1. Hanna Y says:

    Spännande!
    Så har jag aldrig tänkt på det, jag som alltid går direkt till deckarhyllan på biblioteket och som väl därför kan sägas vara helt genreinriktad 😛
    Å andra sidan har jag funderat på att skriva en deckare i fantasymiljö, men det är kanske inte genreöverskridande utan bara ännu en undergenre?

    • cgripenvik says:

      Det är säkerligen genreöverskridande. Se bara på diskussionerna kring Umberto Ecos Rosens namn: är det en historisk roman, eller en deckare, eller en filosofisk roman? Eller så är den diskussionen irrelevant. Men det är klart: fantasy crime kan nog snabbt bli en undergenre om några tar efter. Det är det som gör konceptet så tomt, var och varannan bok skapar nya undergenrer idag. På K1 skrivs det historisk romance och dark romance och allt vad det heter. För inte så länge sen kallades alltihop Harlequinromaner och hade dåligt rykte, så jag förstår att förlagens säljavdelningar ville byta etikett. Frågan är varför vi som skriver bara köper eländet och vrider oss krumma för att passa in.

  2. Hanna Y says:

    Ett av problemen, tror jag, är att så många, både författare och läsare, hakar på trender. Om det säljer bra att skriva om vampyrer eller ett visst antal nyanser av en tråkig färg, så skriver man naturligtvis om det för att i någon mån få sin del av kakan. Och läsarna köper det som alla andra läser. Eftersom det är lättast att inte behöva tänka själv. Och vips har vi ett väl inövat genretänkande.
    Det är ungefär som när Disney gör en film (förr var det iaf så) och marknaden plötsligt översvämmas av filmer med samma tema (fiskar, insekter, pocahontosar etc) men av något sämre kvalitet.

    • cgripenvik says:

      Det är sant. Om trenderna fick mindre genomslag skulle det delvis bli meningslöst att tala om nya undergenrer; nya varianter skulle snällt få hålla sig inom de gamla kategorierna. Jag vet inte om det skulle göra litteraturen fattigare.

      Samtidigt måste man ju få “kopiera”, i betydelsen: lära av. Jag ser t.ex. James Joyce som en ivrig uppfinnare av litterära verktyg: behöver man en inre monolog så finns numera det redskapet tillgängligt.

      Genrehysterins onda ligger för mig framför allt i att det i hög grad handlar om att klä kejsaren i nya kläder, som med Harlequinböckerna ovan. Det ser bättre ut om man byter namn på det. Ett klassiskt marknadsföringstrick, både inom ekonomi och politik: VAM heter väl Svenskarnas parti nuförtiden, för att inte tala om de Nya Moderaterna, som tuffar på med samma “gynna-dem-som-har-med-stora-skattesänkningarpolitik”. Det ser plötsligt nytt ut, kanske till och med låter nytt, men innehållet har bara förändrats mycket lite, om än alls. Folk vill ju gärna vara med när det nya stora inträffar. Filmen Gravity hyllades som en viktig sf-film som visar en ny väg, men i ärlighetens namn var den mindre nyskapande än 2001: A Space Oddysey, både nu och då. Man vill så gärna tro att det man gör, det man deltar i, är avgörande, en viktig brytpunkt. Då blir det tacksamt att låtsas, och ingenting låtsas som en ny etikett.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s