Häromhelgen var jag och min bror i Skåne för att tömma farmors och farfars gamla hus. På vägen ner satt vi i bilen och gafflade om allt mellan fyra hjärnhalvor. Jag gaggade om litteratur, om fantasylitteratur. Jag gör det ibland.

Jag funderade på hur bra böcker som bygger på spänning och överraskningsmoment, för att inte säga chock, egentligen är. Hur funkar de vid en omläsning? Som exempel tog jag ”The Red Wedding” i George R R Martins värld, den klimaktiska incidenten i säsong tre av Game of Thrones. Jag har läst sammanfattningarna av Martins böcker på nätet så jag visste vad som komma skulle och satt och vred mig i stolen och utbrast: ”Get on with it!” som ett annan Monty Python-fan. Det var helt enkelt tråkigt när jag visste vad som skulle hända. Man såg alla fåniga antydningar som skulle bygga upp spänning, svor över dumheten hos de eländiga Starkarna att inte ens lämna den gravida unga hustrun hemma (jag menar, det kan ju tänkas att hennes blotta närvaro förolämpar den man vars dotter tidigare var bortlovad till Robb Stark).

Alltnog. Min brors respons på mitt utbrott: ”Vadå? Vad pratar du om?” ”The Red Wedding”, svarade jag. ”Massmordet på familjen Stark i slutet av säsong tre.” ”Vadå?” upprepade min bror. ”Har du sett säsong tre?” frågade jag. ”Ja, men jag kommer inte ihåg nåt bröllop med massmord.”

Visst, han kom ihåg det till slut, såklart. Men ändå: så mycket är den sortens dramaturgi värd. Å andra sidan: om det man skriver bara glider mellan synapserna på en informationsvan finansanalytiker så går det ju att läsa om boken. Inga problem. Inget har fastnat. Jag minns ingenting. Allt är spännande igen. Keyzer Söze? Vem är det?