”I hans Bibel dör människor i nästan orimligt stor omfattning, ibland enskilt och så att säga personligen, ofta i stora hopar, sammangyttrade och kollektivt och solidariskt.”

Jag tänker: det här är skälet till att ingen tar fantasy på allvar – det finns helt enkelt inga fantasyförfattare som skriver så här bra. Vad får mig att tänka så? Torgny Lindgrens Dorés Bibel. En uppvisning i hur det sparsmakade kan bli överdådigt, hur enstaka formuleringar lyfter en vardaglig berättelse till epikens höjder.

Berättaren är ordblind, så till den grad att han inte kan läsa alls, vilket får hans förtvivlade föräldrar att sätta honom på ett hem för obildbara. Det är grymt med tanke på att han excellerar i andra ämnen, att han har ett minne som Deep Blue och därmed kan citera ur stora delar av världslitteraturen, den som han inte läst, men fått återberättad för sig av sin morfar och uppläst för sig av vänner och andra. Bara en gång i livet har han läst, efter att ha tagit sin första sup, och händelsen var så omskakande att han svor att aldrig dricka mer. Som vuxen sitter han nu och ”talar” en bok, i en inspelningsapparat vars märke jag inte tänker nämna om jag inte först får en fet check av tillverkaren. Han berättar om sin kärlek till Dorés Bibel, utgåvan med bara Gustave Dorés illustrationer, hans livs största inspirationskälla. Som barn var han i besittning av den, men den gick förlorad i samma detonation som gjorde honom föräldralös. Länge fanns den bara i hans minne, och han gör till sin livsuppgift att återskapa den, streck för streck, för den händelse han aldrig skulle få den i sina händer igen. Han minns nämligen varenda streck, tror han, ändå visar det sig att det finns skillnader, bland annat i antalet döda. Gustave Doré lät fler människor dö i sina bilder.

Här finns också hembygdens evige skildrare, notisskrivaren Manfred Marklund (son till Manfred Marklund och far till Lill-Manfred), som vägrar erkänna att han är dödssjuk. Här finns den tyske diktaren Erwin Strittmatter, vars verk inspirerat berättaren nästan lika mycket som Dorés Bibel, men som kanske också var i den Östtyska kommunistregimens sold. Viss osäkerhet råder, för vi har bara berättaren som källa, och han har, visar det sig, fått en hel del om bakfoten.

Dorés Bibel är den tredje romanen i en triptyk där de första delarna är Hummelhonung och Pölsan. Det är en oerhört rik roman. Detaljer flimrar förbi, formuleringar smäller som Kinapuffar rätt i huvudet och Lindgren bygger sin lilla norrländska värld så skickligt att jag ibland undrar om han har hittat på den eller om den verkligen existerar, det vilar något djupt episkt över denna lilla plätt på jorden. I jämförelse ter sig alla fantasyns mastodontromaner (som ju sägs berätta så STORA berättelser) släta och platta, för att inte säga harmlösa. Språket är i stort sett omöjligt att beskriva, det måste upplevas. Det är den där sortens romaner som får en att tänka: Såhär vill jag kunna skriva! Eller: Såhär kommer jag aldrig att kunna skriva! Man kan inte förneka en känsla av uppgivenhet inför det egna skrivandet. Men mest av allt är det en fantastisk liten historia som tål att läsas om, och om igen.