Genom Londondimman färdas Doré, en halvlevande existens som går i cirklar från sitt mögliga hem till sitt torftiga arbete till sin mors hem, där modern ligger i koma sedan tio år. Hon är fortfarande centralpunkten kring vilken hans liv rör sig. Han vill att hon ska dö, han skäms över sin vilja. Snart dör hon mycket riktigt, och arvet efter henne krossar Dorés värld och kastar ut honom i en ny, främmande. Han flyr storstaden på jakt efter ett mytiskt vidunder och hamnar hos två äldre kvinnor i en enslig herrgård. Vilka är de? På vilket sätt känner de Doré? Och vad döljer sig i sjöns djup?

Mare Kandres roman Bestiarium är sällsamt välskriven, med ett språkligt driv och en lekfullhet, framför allt i metaforiken, som ger mig mindervärdeskomplex. De gotiska elementen vävs snyggt in i berättelsens inledande vardaglighet, tråd för tråd bygger de upp en verklighetsbild som inte kan vara sann och som därför viskar om Dorés själsliga tillstånd. Sömlöst är det, så att detta omöjliga samtidigt framträder som fullt möjligt, vilket naturligtvis till stor del är ett resultat av författar-läsarkontraktet: som läsare accepterar jag att det som sker är sant, oavsett hur galet det ter sig, men åtskilliga är de författare som har havererat dylika romaner.

I hela Bestiarium finns inte en enda direkt anföring. Alla repliker levereras indirekt, något som förstärker overklighetskänslan, som om allt bara äger rum i huvudpersonens inre. Händelseförloppets märkligheter har på så sätt en motsvarighet i formens distans till verkligheten. Det är ett intressant experiment som Mare Kandre ror hem med den äran och som får mig att grubbla ytterligare ett varv kring formen för mitt nya projekt.

Bestiariums svagaste punkt är dessvärre berättelsen. Inledningen, eller snarare den första halvan, är ypperlig, men den mest intensivt spännande episoden sätter också punkt för det episka framåtskridandet. En plötslig temposänkning infinner sig och romanens senare del tyngs av övertydlig symbolik: sjön som det undermedvetna, vidundret som modern, den dominerande själsliga gestalten, dyrkad och hatad, vårdad och sargad, någon som både skänker mening och driver en bort från den egna meningen. Det känns som nåt hämtat ur en session på Freuds divan, och konsten är väl snart den enda institution som helhjärtat tar till sig Freud. Eller så är det en av Jungs arketyper. Jag vet inte, men upplevelsen av romanen blir med ens akademisk. Hjärtat slutar vara med, liksom hjärnan som snart tröttnar på den utdragna skildringen. Avslutningen blir som en enda lång transportsträcka, det rappa berättandet saggar, de skickliga metaforerna fortsätter oförtrutet att spotta ur sig samma närgångna äckel, men det upphör att fascinera och får istället en ton av effektsökeri ämnad att hålla historien vid liv ytterligare några sidor. Slutet kommer allt annat än oväntat, snarare förväntat, och får inte alls den verkan som det hade kunnat få om en sisådär femtio sidor hade kapats.

Mare Kandre var en sällsynt skicklig stilist, med en oerhörd känsla för språkets förmåga att framkalla känsloreaktioner och måla bilder så intensiva att man kan ta på dem. Dessvärre blir epiken lidande på stilistikens altare – inte ovanligt när det kommer till de utpräglade ordkonstnärerna, det verkar alltför ofta finnas en skiljelinje mellan förmågan att berätta en bra historia och förmågan att göra det stilistiskt högtstående, som om författare i de bägge lägren helt enkelt inte vill befatta sig med varandra. Bestiarium är mitt första möte med Mare Kandre, någon jämförelse kan jag med andra ord inte göra, men trots den sega avslutningen får romanen mig att tänka: ja, varför inte lite mer Kandre?