Äventyr enligt mallen – den gamla tradiga mallen

Ida får ett uppdrag av sin mormor: hon ska träffa Nobelpristagaren i fysik, Lobov, och han ska ge henne något. Föremålet ifråga visar sig vara en märklig sten i ett skyddande skrin. När Lobov öppnar skrinet för att visa Ida stenen är det som om hans ögon sprängs och han dör. Idas mormor talar om för henne att nu måste hon ta stenen och gömma den, för det finns andra som är ute efter den. Följaktligen flyr Ida från brottsplatsen och är snart jagad av både polisen, en grupp ryssar och en kille som drogat och våldtagit henne. I centrum för alltihop vilar den märkliga Jungfrustenen, funnen av Linnés lärjunge Daniel Solander under dennes resa med kapten Cook på 1700-talet. Det är en märklig sten, livsfarlig och utmanande, mineral och livsform på en och samma gång. Kanske kommer den också att återförena Ida med hennes försvunna mor? Ida flyr i blindo, i sällskap med sin släkting Lasse, och de förstår snart att det bästa är att leta upp hennes mormor i Moskva…

Så kan det gå. Jag hade egentligen inte tänkt läsa Jungfrustenen av presudonymen Michael Mortimer. Nåt sa mig att det antingen inte var så kul, eller att det var så fantastiskt nyskapande att jag skulle bli desillusionerad. Det förra gäller, visar det sig när jag trots allt läser, även om herrarna Daniel Sjölin och Jerker Virdbord, som ligger bakom pseudonymen, delvis försöker förnya äventyrsromanen med hjälp av inskjutna faktaavsnitt som på ett snyggt sätt bryter av handlingen och fördjupar förståelsen. Daniel Sjölin sa nån gång att han skulle ha svårt att skriva en roman utan att också gå i närkamp med formen. Jungfrustenen kan på den punkten inte jämföras med någon av hans tidigare romaner, men det är formmässigt det mest intressanta jag har sett sedan Susanna Clarkes Jonathan Strange & Mr Norrell (som i och för sig var miltals mer intressant). Sjölin och Virdborg gick härförleden ut i ett offentligt försvar för äventyrsberättelsen, vilket dock mest bör betraktas som ett marknadsföringstrick.

Är det en bra bok? Nja, inte precis. Bortsett från det blygsamma formexperimentet.

Handlingen blir snabbt tjatig, i princip består den av att Ida och Lasse färdas på olika sätt och råkar ut för saker som Lasse vägrar förklara. Ida får fråga Alma, Ida får vänta, och så vidare, tills cliffhangereffekten är så urvriden att jag bara känner vämjelse inför nästa händelse. Jaha, nu sker något, men jag kommer inte att få veta varför förrän om ett par hundra sidor, lagom till att slutuppgörelsen ska börja … och, visar det sig, inte då heller. Suck! Det är en så banal dramaturgi, och det blir så onödigt utdraget. Särskilt när författarna hela tiden skriver läsaren på näsan att ”snart får du svaret, bara läs lite till, snart … fast inte i den här boken”. Språket, som båda herrarna Mortimer är väldigt bra på under normala omständigheter, är inget vidare, torftigt och fantasilöst. Och logiken haltar: hur kan en kvinna som i ett stycke beskrivs som storvuxen i nästa kallas ”satt och kort”? Hur kan en varg som i ett stycke nafsar dem i hasorna i nästa sägas knappa in på försprånget? Har ingen korrat det här? Nej, jag hade hoppats (och fruktat) att Mortimerarna skulle använda sitt språk och sin berättarlust och sitt experimentbehov till att skapa nåt helt nytt, men allt jag får är det gamla vanliga, och det är inte särskilt kul.

Roligast är boken när Mortimerarna låter författaren Mikael ta plats i centrum och ondgöra sig över ytligheten och förflackningen av litteraturen i synnerhet och allting i allmänhet. Dessa kortsiktiga deckarförfattare och förstoppade språkmaterialister! Ingen duger, men stora fina priser, det får de, dessa pengasugna utsäljare. Kapitalet! Jag anklagar kapitalet! Det blir träffande och fyndigt. Jag är ju själv bitter litteratör i väntan på de framgångar jag så väl förtjänar, till skillnad från alla mediokra populister vars enda drivkraft stavas kapitalet och kändisskapet, och som bara skriver kommersiellt inriktad underhållningslitteratur eller dylikt. En prisad poet äntrar estraden och vräker ur sig: ”Jag brukar ofta, när jag äter min frukost eller dricker ett glas kallt vatten, tänka på att diktens löfte om gemenskap och organisk tillhörighet har en rival i epikens påminnelse om att varje estetiskt föreställning är en punkterad illusion.” Yes! Posören! Det är ju sådär det blir: när man inte har nåt att säga säger man det sådär. Åtskilliga svenska författare torde känna igen sig.

Eftersom jag inte känner till hur herrarna Mortimer har planerat sitt opus kan jag inte vara säker, men nog känns det som en grotesk inkonsekvens att samma sten som dödade den eminente Lobov på bara några sekunder och som Alma varnar Ida för att ens titta på, en gång legat på en hylla i ett New York-galleri för var och en att få ögonen utsmälta av … utan att någonting händer? Liknande saker sker gång på gång genom boken. Det är som om den är DNA-kodad: dig ska jag döda, och dig, men inte er andra, ni kan ta det lugnt. Det hela känns som en haltande konstruktion, måhända ett tecken på viss ovana att konstruera handlingsdrivna intriger? Vad vet jag. Konklusionen måste ändå bli att boken är för lång, i vanlig ordning. Intrigen lever inte upp till vad de 500+ sidorna utlovar. Det är obegripligt! På 1800-talet kunde Dickens och Thackeray och andra tomtar fylla sina tegelstensböcker med en i grunden banal intrig som ändå faktiskt just fyllde tegelstenarna. Idag står författarna med skrivarkaveln och försöker tvinga sina berättelser att fylla plåten. Och det blir tunnare och tunnare och flagor av den episka degen lossnar så att det uppstår luckor, och det blir fan ta mig aldrig lika bra. För i slutändan är det ju oftast så: ju mindre du har att säga, desto fler ord behöver du för att säga det. Är det kapitalets fel? Det är antagligen kapitalets fel.

About cgripenvik

Jag är litteratör och gav ut min debutroman "Broder själ, syster flamma" 2014. Den följdes av barnboken "Emma: Flykten från träsket" 2015. Den här bloggen handlar om mitt försök att förverkliga min dröm och om min syn på litteratur i allmänhet.
This entry was posted in Recensioner/Reviews and tagged , , , , , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s