För mina trogna läsare är det ingen nyhet att jag hyser en ökande skepsis för tv-serien Game of Thrones. Den hyllas unisont (häromsistens i ett inslag i P1, ett veritabelt examensprov i ensidig journalistik), men jag tycker att den blir mer och mer ointressant vartefter säsongerna går. Första säsongen var mycket stark (med undantag för de där urtöntiga zombierna, men det kan hänga ihop med mitt zombiehat), medan redan säsong två uppvisade det främsta problemet för episk fantasy i allmänhet och Game of Thrones i detta fall: långsamheten – det händer nästan ingenting under en säsong, och med det menar jag att handlingen inte kommer närmare upplösningen; det bara traskas på i ett alltmer perspektivuppsplittrat snigeltempo, några lyckas, några dör, men det är numera precis vad man förväntar sig så den spänningen är i princip död. Dessutom vet jag i stora drag hur det kommer att gå eftersom jag har fuskläst på internet (nej, jag orkar inte börja läsa ytterligare en mastodontfantasyserie utan vare sig kurs eller styrfart, jag kämpar med Steven Eriksons The Malazan Book of the Fallen, och det är bitvis så kräkdåligt att jag måste ta årslånga pauser mellan böckerna för att inte bli allvarligt krasslig).

Game of Thrones-säsongerna två och tre saknar i mina ögon drivkraft och mening, det blir bara ett evinnerligt staplande av händelser utan att jag som tittare begriper vart jag är på väg och varför. Där första säsongen hade ett snyggt, logiskt slut i och med Eddard Starks död, som också elegant pekade framåt mot inbördeskriget, slutar andra och tredje i djupa jaha-suckar. Sedär, där dog resten av familjen Stark, men så dags vet jag att författaren George R R Martin bara kommer att ersätta dem med nån ny jeppe, så varför bry sig? Vilket jag inte gör. Game of Thrones är inte ensam om detta dilemma, tvärtom: Sons of Anarchy borde ha slutat med den supersnygga slutscenen i säsong fyra, Lost gärna efter säsong ett, för att inte tala om Homeland eller Prison Break.

Historiska serier har vissa fördelar eftersom de ofta har naturliga slut, men även The Tudors blev tradig under de sista fyra fruarna, och andra säsongen av Rome lever inte upp till den första. Just Rome och The Tudors har dock väldigt logiska slut: säsong ett av den förra slutar med mordet på Caesar, medan säsong ett av den senare landar i kardinalen Thomas Wolseys fall och Anne Boleyns köttsliga förening med tronen, (säsong två slutar också med Anne Boleyn, om man så säger, och de båda första säsongerna har tillsammans den engelska reformationen som klangbotten; det är snyggt och sammanhållet). Egentligen tror jag att bara Spartacus har hållit ända in i kaklet.

Med detta sagt vill jag förtydliga: jag är jätteglad över att en fantasyserie har så stor framgång. Det gör det lättare för oss som skriver fantasy att få en chans, och Game of Thrones är dessutom på många sätt väldigt välgjord. På samma sätt är jag glad åt att Peter Jacksons hypade filmatisering av The Lord of the Rings gick så bra (Hobbit-filmerna vetefan, för de suger verkligen). Det är den ohejdade massans okritiska hyllningskör jag vänder mig emot. Jag kommer därför att se hela säsong fyra, och för att det ska finnas åtminstone en kritisk röst tänker jag också blogga efter varje avsnitt, pladdra loss om vad jag tyckte om och varför, och vad jag inte gillade och varför. Jag börjar imorgon med avsnitt ett.

Jag vill också betona, innan någon blir för arg: jag har alltså inte läst böckerna (jag kommer kanske att läsa A Game of Thrones nån gång för den måste sägas ha tillfört en del nytt till fantasyn, resten verkar bara vara mer av samma), detta är resonemang kring tv-serien, den litterära kvaliteten på Martins magnum opus tänker jag inte ens vidröra.