Allt är sig likt. Supersnyggt gjort, hög trovärdighet i både rekvisita och karaktärer, som alltid. Cerseis tilltagande alkoholkonsumtion ger henne en intressant bräcklighet, liksom Jaimes plötsliga utsatthet som enhänt. Tyrions fåfänga försök att ta hand om Sansa är rörande. Den goda grunden finns alltså där, men jag är ju en gnällspik, så jag noterar också att mycket av det jag har kommit att ogilla finns kvar. Nu kör vi!

Efter den sedvanliga recapen bärs förrätten in: en svärdtillverkningsscen som är en uppenbar homage till Conan the Barbarian, och i likhet med inledningen till den filmen snygg, men med vissa trovärdighetsproblem. Jag går nu in på farlig mark, för jag är inte tillräckligt insatt i svärdsmidandets konst. Den som vet bättre får gärna rätta mig, men inte tusan gjuter man svärd? ”It looks newly forged”, säger Jaime Lannister hänfört när han får klingan i sin hand. Nej, Jaime, it looks newly cast, och jag betvivlar att det kommer att hålla särskilt länge. Smidesprocessen som jag har förstått den kräver upprepad värmning och bearbetning i form av exempelvis sträckning och vällning (japanska smeder börjar t.ex. med en liten klump av stål). För att vapnet ska tåla strid används oftast också stål med olika kolhalt, mjukare i mitten för att klingan ska bli flexibel och hårdare i eggen för att den ska behålla skärpan. Även om den däringa smeden ”bara” tillverkar klingan som sedan ska tas om hand av en slipare och en härdare och en svärdsfejare så är det ett faktum: klingan måste smidas för att fungera i strid, inte gjutas i en snygg form med färdig spets. Alltnog: typiskt för viss fantasy är att svärden är så illa konstruerade att de måste vara magiska för att fungera, det verkar vara fallet med valyrian steel också. Jämförelsen mellan valyrian steel och wootz (alltså den mönstrade legering som kom från Damaskus och som lett till att alla mönstervällda klingor felaktigt kallas damaskusstål) har gjorts, men även om den skulle vara relevant betyder det inte att svärden tillverkades på ett annorlunda sätt; det är legeringen som är speciell, inte tillverkningsmetoden.Rätta mig som sagt gärna om jag har fel – jag gillar att lära mig.

Huvudrätten bärs in på ett fat bestående av en fullkomligt meningslös infodump som också accentuerar ett av problemen jag har med serien: effektsökeriet. Vi får veta tämligen i detalj hur Rhaegar Targaryens fru blev dödad och att hennes bror, som naturligtvis är en stor krigare (och därför lätt sadistisk) nu ämnar hämnas. Därpå hattas det. Ingenting händer. Det är lite Jon Snow uppe i norr (där de stendumma ledarna för The Night’s Watch ägnar kraft åt att ge sig på den hedervärde Mr Snow istället för att fokusera på det kommande Wildling-anfallet, fast vi som tittare mycket väl förstår att de kommer att se ljuset lagom i tid till själva angreppet). Och så lite Wildlings, barbarer av olika slag, med tillhörande effektsökeri i form av meningslös kannibalism (hur många folkslag utvecklar egentligen kannibalism under normala omständigheter? Och medför detta per automatik att de är grymma och onda? Nån antropolog som kan upplysa mig?); ser man grym ut med symmetriska ärr i ansiktet, ja då käkar man naturligtvis folk. Förutsägbart och ointressant. Det väljs smycken, promeneras i trädgårdar, kelas med drakar (som visar sig vara lite ovilliga att ta order), och genomförs machovadslagning i grenen ”vem kan hålla ett svärd på utsträckta armar längst”. ”De har hållit på sen midnatt”, säger servitören. Ett avsnitt av Mästarnas Mästare får mig att ifrågasätta det, men visst, Shaolinmunkarna är synnerligen uthålliga, så varför inte en snöpt elitsoldat? Tramsigt, tycker jag i alla fall. Det korsfästs också slavar längs landsväg, en företeelse som naturligtvis har sin historiska motsvarighet i när Crassus lät korsfästa Spartacus följeslagare längs Via Appia; här förefaller dock inget slavuppror ha ägt rum (kanske i böckerna?), men som effekt funkar det ju finfint.

Efterrätten, som serveras på ett fat av ytterligare en infodump, denna gång om hur Catelyn Stark fick halsen avskuren ända in till kotorna och dumpades i floden, består av det riktigt stora problemet med Game of Thrones (och modern fantasy i allmänhet): utdragandet av det meningslösa i det oändliga (ergo: långa serier av tjocka böcker – jag menar, Steven Eriksons Toll the Hounds har en slutstrid på över hundra sidor; Robert Jordans och Brandon Sandersons A Memory of Light lär vara en enda långa slutstrid). Alltnog: The Hound och Arya Stark går in på ett värdshus där fem Lannistermän hänger (de är givetvis sadister). Logiken och dramaturgin dikterar nu följande: med 99% sannolikhet kommer det att utövas våld; med 75% sannolikhet kommer The Hound att överleva; med 95% sannolikhet kommer i alla fall Arya att överleva. Således helt ospännande, om det inte är själva våldet och blodet man vill frossa i. Likväl dras det ut i nästan tio minuter. Varför? Jag säger som jag sa under The Red Wedding i slutet av säsong tre: GET ON WITH IT! Att höra The Hound tjafsa om kycklingar när jag vet att alltihop bara är en ursäkt för att få visa lite våld … tröttsamt.

Betyg på avsnittet: 3. Det är fortfarande snyggt och välgjort, flera skådespelare är bra (med Charles Dance i topp, som vanligt sen de högg huvudet av Sean Bean) och dialogen är huvudsakligen bra. Men de måste få upp tempot så att de åtminstone har styrfart, för tio avsnitt av det här duger inte. Det är så många perspektiv att det blir ett enda hattande, och eftersom de flesta personer tillhör ungefär samma etiska gråskala borde man rimligtvis ha kunnat dumpa ett antal perspektiv och på det sättet fått bättre driv i historien utan att förlora nåt relevant i innehållet. Just den aspekten funkar säkert mycket bättre i böckerna, där man får vila längre i varje perspektiv. Men jag skulle ju inte säga nåt om böckerna …

Så långt första avsnittet. Jag återkommer om en vecka.