Joffie Boy är död och ligger lik i nån form av helig byggnad. Cersei har helt tappat koncepterna medan Tywin redan har gått vidare och planerar för framtiden. Budet om kungagalningens trillande av pinnen har spritts till Stannis Baratheon som frustar av frustration i avsaknad av armé.

Tyrion sitter fängslad för mordet på sin syster-/brorson (nån vidare detektiv verkar inte finnas vid hovet; här grips första bästa och det ställs till med domstol medan den verkligen mördaren ges alla chanser att komma undan) och gör vad han kan för att rädda både sin egen livhanke och sin trogne väpnares. Tywin förbereder sin sons rättegång genom att knyta starkare politiska allianser. Här visar det sig också att Tywin har full koll: han vet vad Daenerys håller på med, och han vet att The Wildlings är på väg söderut (vilket alltså inte ens männen i Castle Black tror riktigt på ännu, men de är ju inte Tywin). Petyr Baelish är tillbaka, full av ondskefulla intriger, och Samwell Tarly försöker skydda sin älskade genom att (hör och häpna) lämna henne i en stad söder om Muren (jag menar: vet han inte att The Wildlings har trupper söder om Muren?).

Sammantaget är det här ett stort lyft. Kanske har seriemakarna slösat effektsökerierna på de första avsnitten i ett försök att locka tittare? Det är ju en välprövad strategi, men den funkar bara om det som följer håller högre kvalitet. Äntligen verkar detta vara fallet. Bara ett par gånger halkar det hela över i fånigheter: Jaime våldtar Cersei på golvet bredvid Joffreys lik; Wildlingkannibalen informerar en pojke att han tänker äta hans föräldrar; tuffa krigaren som Daenerys är lite kär i kastar olämpligt utformad kniv i ögat på framrusande häst (släng dig i väggen, Robin Hood). Det är saker som inte gör berättelsen ens den minsta av tjänster, men den här gången är de så få och korta att de bleknar. Till och med massakern på en hel by har sin strategiska poäng (minus kannibaltomten då).

Äntligen förs också handlingen framåt. The Wildlings drar år snaran runt Castle Black, medan Daenerys slutligen står utanför Meereen och sprider sitt frihetsbudskap till stadens slavar. Scenerna är mer effektiva och känns sällan onödiga (med undantag för när The Hound rånar en stackars bonde; tillför ingenting vi inte redan vet och faller dessutom i förutsägbarhetsfällan: eftersom vi vet allt vi behöver veta vet vi också att The Hound kommer att svika bonden – i enlighet med överraskningsestetiken evangelium borde han snarare ha betett sig hederligt).

Betyg på avsnittet: 4. Snyggheten och så vidare bla bla bla paras äntligen ihop med lite effektivitet. Fortfarande är det ett faktum att vi vistas i en lång transportsträcka fram till Daenerys oundvikliga landstigning i Westeros och upplösningens inledning, men vi kommer faktiskt nånstans den här gången. Kan nu bara Daenerys få sin flotta och sätta segel torde det här vara klart i säsong fem … Ah! Just det. Glömde massans inneboende tröghet. Gissningsvis kommer de kommande två böckerna att kräva typ tre säsonger (Martin måste ju ges tid att skriva ytterligare två volymer), den sjätte boken antagligen två, liksom den sjunde. Summa: elva säsonger, minst. Lite spännande skulle det å andra sidan vara om Martin bara skrev en volym till och sedan lät upplösningen ske enbart i form av tv-serien. Kanske väl experimentellt?

Min pågående invändning efter de tre första avsnitten är att de kunde ha varit två, utan större åthävor, vilket skulle ha gjort berättelsen mer effektiv och mer allvarlig. Med detta sagt konstaterar jag att trenden förhoppningsvis har bottnat i och med The Loooooooooong Wedding och att vi är på väg uppåt och framåt.