Game of Thrones: Fjärde ronden

Ett nytt avsnitt med väsentligt bättre framåtsyftning. Den första halvan håller egentligen samma tempo som förra avsnittet och lovar därför snar upplösning. Sedan slår ABS-bromsarna till och det hackar lite i styrningen.

Slavstaden Meereen faller, relativt snabbt, och med tämligen liten blodspillan, trots att Daenerys hämnas alla de korsfästa barnen hon stött på under sin färd mot staden. Hon korsfäster en vuxen, slavägande medborgare för varje korsfäst barn. Orättvisa möts med rättvisa, som hon säger.

Vi hoppar direkt till ser Jaime i träningstagen med Bronn. Scenen syftar egentligen till att Bronn ska övertyga Jaime om Tyrions oskuld i kungamordet och vikten av att stå upp för sin bror. Klipp till nästa scen … Nej, vänta lite! De slår på varandra med sina svärd, som i enlighet med underhållningsestetiken har blivit sågtandade eftersom de hela tiden blockerar egg mot egg. Vill bara påpeka sicken tur det var att Jaime inte tränade med sitt fina svärd av valyrian steel. I den följande, ganska känslosamma scenen, samtalar Jaime med Tyrion och blir övertygad om att han inte hade med mordet på Joff att göra, vilket syster Cersei absolut inte köper, tvärtom, hon blir rasande och vi ser klyftan mellan de incestuösa älskande vidgas. Jaime börjar se nån form av ljus, vilket blir ännu tydligare när han skänker bort sitt fina svärd till Brienne av Tart och uppmanar henne att söka rätt på Sansa Stark och skydda henne.

Sansa ja, hon åker båt med Petyr Baelish, som är på väg till The Eyrie för att gifta sig med Lysa, Sansas moster. Hr Baelish passar på att avslöja att det var han som utförde mordet på Joff, så nu vet vi det. Men på vems uppdrag? Klipp till Margaery och hennes farmor Olenna Redwyne, The Queen of Thorns, i trädgården. De är alltid i en trädgård, vilket även de själva har lagt märke till eftersom Olenna konstaterar att hon blir galen om hon måste vanka runt där en gång till, lite roligt. Alltnog: Olenna var den som hyrde Baelishs tjänster för att försäkra sig om att Margaery aldrig skulle behöva gifta sig med den blonda lilla sadistkungen. De intrigerar vidare och Margaery hälsar på hos den blivande kungen Tommen, Joffs lillebror, i ett försök att slå en kil mellan honom och hans mor, Cersei. Det verkar lyckas eftersom Tommen uppenbarligen har börjat få upp ögonen för flickor.

Jon Snow kämpar vidare i norr. Hans ökande popularitet hotar de rådande makterna som försöker bli av med honom genom att skicka honom norr om muren för att ta hand om myteristerna vid Craster’s Keep. Där det inte står rätt till: myterister är ju generellt kända för att inte kunna hålla ihop och för att vara sadister, så även här. Det våldtas och det mobbas och det sätts ut barn till Gudarna, alltså White Walkers. I samma veva råkar Bran Stark vimsa till det och hamna i myteristernas klor, lagom till att hans halvbror Jon Snow kommer att dimpa ner med ett gäng stridspittar från Black Watch i nästa avsnitt. Det är märkligt så det kan slumpa sig, men fallet Bran (humor!) visar smärtsamt tydligt att fantasyns ständigt närvarande ”utvald av ödet”-tema ligger och bubblar nånstans i botten av anrättningen.

White Walkers får till sist sin längsta scen nånsin i samband med hämtningen av det levererade barnet. Vi får veta hur det blir fler White Walkers: magi. Vem kunde ha anat det? Överhuvudtaget ogillar jag att det faktiskt är tämligen gott om klichéer i denna så nyskapande fantasy: utvalda barn med magiska förmågor, mystiska fiender med magiska förmågor, zombier, föräldralösa barn som pluggar till lönnmördare (nej, jag vet, inte i serien ännu), häxor som krystar demoner, episka fältslag, en hotande ondska. Jag har sagt det nånstans tidigare, men det tål att sägas igen: folk är så begeistrade över att de inte vet vem de ska hålla på, men faktum är att de vet det, eftersom de vet vem de INTE ska hålla på. Satan står där med sina horn (bokstavligt talat). Att det också finns en frälserska är tämligen uppenbart för var och en med ögon kopplade till en hjärna. Lika uppenbart är det att alla dessa trådar som vanligt kommer att knytas ihop inför den kataklysmiska slutstriden. Det hade varit mer litterärt intressant om någon tråd bara tilläts löpa vidare och aldrig kom i kontakt med de andra igen. Till exempel om The Hound och Arya hade slagit sig ner hos den där bonden i förra avsnittet och helt enkelt stannat där och brukat jorden tills Arya blev vuxen och kunde gifta sig med pojken på granngården.

Betyg på avsnittet: 3. Rörelsen framåt är tydlig i början, men sunkas steg för steg ner till det vanliga händelsestaplandet. Avsnittet innehåller 16 scener, om jag inte räknade fel, så det är naturligt att vi inte kommer så långt. Daenerys står för framåtskridandet, och det är rätt självklart med tanke på att det är hon som axlat hela ansvaret för att föra intrigen mot sitt mål: ingenting relevant kommer att inträffa förrän hon kliver iland i Westeros, de andra kan slå på varandra i tusen timmar utan att det kommer att ha nån större betydelse rent dramaturgiskt. White Walkers är på väg mot Westeros, CHECK! Drakarna är på väg mot Westeros (om än längs en lång omväg), CHECK! Sången om is och eld är således på väg åt ett håll och bara ett håll och de häringa transportmorden och dito intrigerna tynger bara ner.

Låt oss göra ett tankeexperiment: antag att vi helt klipper bort Daenerys aktiva deltagande ur berättelsen fram till att hon invaderar Westeros. Vi låter helt enkelt bara alla dessa tomteklaner mörda och ha sig. Vad händer med berättelsen då? Jo, den avstannar, den förlorar till och med styrfart. White Walkers har inget eget perspektiv (vilket är synd eftersom deras perspektiv är det enda som avviker tillräckligt mycket för att faktiskt vara intressant) och kan därför inte aktivt driva berättelsen framåt. Det står och faller med Daenerys. Ju mindre av hennes göranden och låtanden, och ju långsammare hennes perspektiv rör sig, desto segare och tjatigare blir soppan. Det blir extremt tydligt i det här avsnittet.

About cgripenvik

Jag är litteratör och gav ut min debutroman "Broder själ, syster flamma" 2014. Den följdes av barnboken "Emma: Flykten från träsket" 2015. Den här bloggen handlar om mitt försök att förverkliga min dröm och om min syn på litteratur i allmänhet.
This entry was posted in Recensioner/Reviews, Tankar om text/Thoughts on text and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s