Solklart säsongens starkaste avsnitt. Tempot är bedrägligt lågt ända fram till slutet, men ändå känns det som att det är mer intressant. Kan bero på att Daenerys har en lång sen där hon konfronteras med härskandets baksida och tvingas välja mellan att återvända till Westeros och stanna för att få ordning på Slavbukten. Att hon väljer det senare är ju uppenbart eftersom det förra skulle leda till berättelsens upplösning och den är vi som bekant inte i närheten av ännu. Det kan också bero på att Charles Dance får en lång scen där Tywin diskuterar släktens och rikets framtid med Cersei. Plötsligt framstår Cersei som mindre stollig, vilket kan vara svårt att få ihop med hennes tilltagande alkoholism och övriga nojighet, men de där två scenerna gör hur som helst att avsnittet känns relevant och givande. Fokuset på långsamma scener gör helt enkelt att vi kan lära känna personerna bättre. Och även missbrukare och galningar har ju stunder av klarhet.

I övrigt anländer Sansa till The Eyrie i sällskap med Petyr Baelish, som genast gifter sig med Sansas moster Lysa, som i sin tur blir svartsjuk på Sansa eftersom hon har tillbringat lång restid ensam med Hr Baelish. Cersei visar moderskänslor inför prins Oberyn, kung Tommen kröns och flörtar med Margaery, Arya över stridsteknik och Podrick och Brienne börjar lära känna varandra (hur i h-vete Brienne har fäst och lossat sina rustningar själv i alla år, som hon påstår, begriper jag inte, åtminstone knuten uppe på axeln kräver två händer på ett sätt som är tämligen omöjligt i ensamt majestät). Vi får också en intensiv slutstrid i sällskap med den gode Jon Snow och hans Black Watch när de stormar Craster’s Keep och vederbörligen reducerar myteristerna till aska. Bran Stark får dock inte återförenas med sin halvbror eftersom Bran ju har ett stort öde att uppfylla: ett övernaturligt väsen kallar på honom från den fjärran norden. I slutstriden finns också avsnittets enda fånighet: Hr Snow avlivar myteristen Dirk genom att köra svärdet genom skallen på honom, från nacken ut genom munnen, medan Dirk försöker ta en oskyldig liten flicka av daga. Min känsla är att man i dylika situationer siktar för att inte missa, vilket oftast innebär den breda överkroppen hellre än den smala skallbasen – jag vill i alla fall minnas att Navy SEALs och SAS och såna siktar ”centralt” eftersom det ökar sannolikheten att träffa. Jag kan ha fel. Men Jon Snow är naturligtvis en sån överdängare på att handskas med framtunga blankvapen i lätt omtöcknad tillstånd att hans val måste anses välmotiverat. Dock skulle åtskilliga tv-serier och annan underhållning må bra av att den typen av effektsökeri polerades bort, men det är bara min åsikt. Det blir liksom inte mindre hemskt att döda en människa för att det görs utan splatterfross, egentligen tvärtom eftersom själva handlingen, att ta ett människoliv, då hamnar mer i fokus. Splattret är i de flesta fall ett sätt att skifta fokus från handlingens etiska dimensioner till dess rent fysiska. Ok, en människa blev dödad, men det såg ju så coolt ut!

Betyg på avsnittet: 4. Det kan tyckas att väldigt lite händer, och det är sant, framför allt innebär avsnittet att Daenerys inleder sin självsänkning i den narrativa sumpmark där hon kommer att tillbringa hela volym fem, men ändå känns det mer intressant. Antagligen för att lugnet minskar förekomsten av effektsökeri. Jag börjar väl bli gammal, helt enkelt, för scener och handlingar som uppenbarligen är till för att chocka mig gör mig numera bara professionellt indignerad: jaha, ni hade inte mer att komma med än att det krävdes lite utdragen sadism för att behålla läsarens/tittarens uppmärksamhet? Kan Dostojevskij fängsla läsare i sex-sju hundra sidor utan att spilla mer än ett par droppar blod borde ju även andra klara det. Oavsett vilket: när Game of Thrones ger sig själv chansen att försöka gestalta och säga något funkar det bättre. Det är den sinkande uppsplittringen i irrelevanta perspektiv och den meningslösa fixeringen vid detaljerat våld som sänker bygget.