En inneboende utmaning i litterärt skapande är hur man bäst balanserar intrigutveckling och persongestaltning. Enkelt uttryckt: för mycket fokus på intrigen riskerar att göra personerna platta och ointressanta. Omvänt: för mycket fokus på personerna riskerar att dra ut intrigen in absurdum eller avliva den fullkomligt. Utmaningen ligger i att göra både och, förstås: göra personerna levande samtidigt som berättelsen förs framåt. Nånstans inbillar jag mig att det är där skiljelinjen mellan stora författare och bara bra författare går. Naturligtvis finns det undantag i litteraturhistorien, Tolkien är ett i sammanhanget relevant namn, en man vars personskildringar lämnar … eh, en del i övrigt att önska, men som ändå har fått en i mitt tycke välförtjänt plats bland världslitteraturens giganter (och tusentals håller inte med mig, jag vet, men det skiter jag i). Tolkien hade dock lyxen att vara danare av ett nytt uttryck, och som sådan är det naturligtvis lättare att komma undan med vissa brister. För brister är det: egentligen spelar det ingen roll hur bra din berättelse är, eller hur djuplodande dina persongestaltningar är, om de inte lever sida vid sida kommer det att haverera. Det är ett satans påfund, litteraturen!

Anledningen till denna långa inledning är naturligtvis avsnitt sex av säsong fyra av Game of Thrones av George R R Martin av typ anglosaxiskt börd. Det är ett av de bättre avsnitten, utan tvekan. Säsongen har verkligen lyft efter den katastrofala inledningen. I likhet med andra bra avsnitt är tempot lågt, med undantag för Asha Greyjoys (omdöpt till Yara i tv-serien eftersom vi tittare är för korkade för att kunna skilja två kvinnor (Osha och Asha) åt) försök att frita sin bror Theon (numera kallar han sig Reek, efter knivbaserad hjärntvätt) från den sadistiske Ramsay Snow, naturlig (om än oäkta) son till Roose Bolton. En god vän till mig kallade häromsistens serien våldspornografisk och jag kan inte neka till att frossandet i blod drar åt det hållet, men här finns också andra detaljer: som Stannis Baratheons försök att få The Iron Bank på sin sida (motsvarigheten till de italienska finansiella institutionerna under det europeiska 1500-tal som serien är en blåkopia av), eller Daenerys fortsatta försök att hantera det svårare sidorna av makten, eller varför inte Tywin Lannisters cyniska men i grunden realistiska sätt att hantera hotbilder och motsättningar – den gode Tywin konstaterar att unga fröken drottning Daenerys kanske måste hanteras med våld längre fram, men han söker åtminstone efter andra lösningar.

Tyngst i detta avsnitt är dock den långa rättegångsscenen. Tyrion Lannister förs, till synes helt utan att någon ställt sig några som helst kriminaltekniska frågor eller sökt efter ens skuggan av andra möjliga illbattingar, till skranket för mordet på kung Joffrey. Till och med Palmeutredningen firar triumfer i jämförelse. Rättegången är naturligtvis en fars: åklagarsidan kallar alla vittnen, den tilltalade saknar juridiskt ombud och får inte ens uttala sig eller ställa frågor till vittnena. Rättssystem handlar det alltså inte om, rättsillusion är bättre, och jag vet faktiskt inte om det verkligen fungerade så uselt i det där 1500-talets Europa. Folk dömdes ju på erkännanden som avgetts under tortyr, eller för att ha varit häxor och så vidare, så det kan mycket väl ha varit så genomruttet. Stackars Tyrion ställs inför det ena sveket efter det andra, utsätts för den ena hämnden efter den andra, tills han i desperation ”erkänner” sig skyldig till att vara dvärg och förbannar hela Kings Landing och önskar att han inte hade lett försvaret av staden under slaget vid Blackwater utan låtit Stannis Baratheon slakta allihop. Sen havererar försöket att spela rättvisa: den åtalade kräver rätten att få sitt fall prövat medelst den objektivt relevanta metoden ”rättegång medelst våldsverkare”. Två snubbar, en från varje sida, slår på varandra och den vars förkämpe dör förlorar. Jag vet: Wilfred of Ivanhoe vs Brian de Bois-Guilbert: ”Heal your wounds first, and I might consider this boyish bravada!” Eller nåt i den stilen.

Jag har för mig att man egentligen ska utkämpa sin strid själv, om man kan (vilket de flesta inte kan), men det är oviktigt i sammanhanget. Problemet med metoden är att den är så uppenbart ointelligent att vem som helst genomskådar den (vilket inte gör den orealistisk: dueller var länge tillåtna som konfliktlösare i Europa och månget mord torde ha begåtts under denna falska rättviseflagg). Frågan jag ställer mig blir dock: varför har jag sett över tjugo minuter rättegång om det här blir slutresultatet? Varför genomlider Tyrion den förnedrande behandlingen när allt han behöver göra är att begära rättegång medelst våldsverkare? Vilken domare i världen ids gå till jobbet på morgonen? Det landar i effekt. Det blir häftigare såhär än med en avslutning à la LA Law. Om man dessutom som jag vet vem som kommer att bli Tyrions förkämpe blir det ännu märkligare: jag menar, en av domarna? Hela Westeros rättssystem verkar vara en ad hoc-lösning.

Betyg på avsnittet: 4. Ja, högre än väntat kanske, men jag tycker om när personerna får lite mer spelrum, personerna är seriens styrka. Vilket osökt för mig tillbaka till inledningen, för det är där Game of Thrones och andra rena underhållningsprodukter kraschlandar: de är så karaktärsdrivna att de inte längre är drivna. Det är fyra avsnitt kvar av säsong 4 och vi har lindrigt talat inte kommit någonstans. Jag har vänner, intelligenta och bildade vänner, som älskar serien och som hävdar att det visst rör sig framåt men att man bara upptäcker det om man tittar på hela säsongen i en maratonsittning. Nej, säger jag, det spelar ingen roll hur man ser det här, det saknar styrfart. Oavsett hur bra personerna gestaltas, eller hur fyndiga dialogerna är (här refereras till exempel till det klassiska skämtet om att Napoleon hade röd skjorta för att hans män inte skulle se om han blev sårad, medan Hitler hade bruna byxor  kvarstår faktum: skaparna av detta drama har misslyckats med balansen, det är för mycket persongestaltning och för lite berättelse. Fan, jag börjar bli tjatig, men det har å andra sidan serien varit länge.