Game of Thrones: Sjunde ronden

Det går för fort! Det går för fort! Slå till bromsarna!

De senaste avsnitten har fört oss i alltför stor hast mot den oundvikliga upplösningen. Således handbromsar vi med sån kraft att vi nästan vänder. Vi inleder med Tyrions förestående kamp för sitt liv. Broder Jaime ställer inte upp som förkämpe, främst för att han inte är så bra på att slåss med vänster hand; Bronn avstår också, eftersom han inte tror att han kan vinna. Syster Cersei har valt ser Gregor Clegane som sin förkämpe, gestaltad av den tredje skådisen hittills om jag inte är felunderrättad. Detta hennes tämligen självklara val ger serieskaparna en chans till effektsökeri à la blod och tarmar. Hacka, hugga, slå! Skvätta, rinna, tjuta! Yes! Mer våld, mer blod! Döda dem, för helvete, döda dem! Men, visste vi inte redan att ser Gregor var sadist och stor och stark och hemsk? Jo. Men nu fick vi veta det igen. Och igen, lite senare i avsnittet. Varför passade inte Tyrion på att tinga ser Gregor redan när han bad om rättegång medelst våldsverkare? Frågan blir hängande.

Jag ser avsnittet tillsammans med fröken P. Det är hennes debut som Game of Thrones-tittare och hon konstaterar att scenen med ser Gregor är ganska fjantig, särskilt när Cersei frågar om det spelar nån roll vem ser Gregor ska slåss emot och den alltid lika jovialiske jätten skakar maskulint på sitt knappnålshuvud. Ja, det är fjantigt. Liksom det är fjantigt när Arya, efter att ha förhört sig om hans namn, tar livet av en osympatisk individ som hon stöter på strax efter att The Hound har barmhärtighetsmördat en stackars bonde med allvarlig bukskada. Utdraget och trist är det när Arya och sagde jordbrukare utbyter förnumstigheter om huruvida ”ingenting” är bättre än den smärta och oundvikliga död han genomlider. Det är inte stor poesi, om nu nån tror det.

Vi lufsar vidare i sällskap med Jon Snow i Castle Black, där ingenting uträttas. Vi tar en sväng till Daenerysland, där ingenting uträttas (om inte hennes köttsliga förening med Daario Naharis räknas som att uträtta nåt). Brienne och Podrick söker vidare efter Sansa, men uträttar ingenting.

En central scen är naturligtvis när Oberyn Martell erbjuder sig att bli Tyrions förkämpe för att få chansen att hämnas på ser Gregor, som ju mördade Oberyns syster och hennes barn. Det hela levereras i en utdragen dialog som snällt förklarar precis allt. Plus pladdrar loss om hur besviken en ung Oberyn blev när han fick se den nyfödde Tyrion vid ett besök på Casterly Rock – han hade blivit lovad ett monster, men fick se ett relativt ordinärt barn. Många ord går åt att berätta detta. En bråkdel hade räckt, utan att skada gestaltningen det minsta. Det är naturligtvis lärorikt för alla skrivande människor.

Det är också här den nya blicken blir så viktig. Fröken P konstaterar att hon utan problem förstår vad som händer och vad som har hänt, samtidigt som det blir uppenbart varför jag inte tycker serien kommer nånstans: de har fyllt scenerna med krokar av information för att haka fast nya tittare. Hur kunde jag missa det? Men det gör ingen skillnad, dramaturgin blir inte bättre för det. Tjatet blir bara så mycket mer uppenbart. De trogna långtidstittarna, såna som jag, borde belönas mer, tycker fröken P.

Vi avslutar med chockverkan i form av en icke-flygkunnig Lysa i The Eyrie (efter att hon pedagogiskt informerat Sansa (och därmed oss dumma tittare) om vad som händer med en kropp som faller låååååångt och sen träffar nåt hårt; redan Douglas Adams konstaterade ju att det inte är fallet som dödar utan kollisionen med marken). Splatt! Platt fall.

Betyg på avsnittet: 2. Suck! Nu är vi där igen. Obefintlig utveckling, pladdrigt och tjatigt och full tilltro till effektverkan. Kan ge mig på att nästa avsnitt kommer att fokusera på duellen mellan Oberyn och ser Gregor. Det blir säkert en spektakulär och utdragen scen som inte för oss en millimeter närmare upplösningen. Bara ännu en händelse i raden. Men man ska inte förtvivla: vi kommer säkerligen att kompenseras med mycket BLOD!

Chock och specialeffekter är som knark: man vill hela tiden ha mer och när man har fått mer faller det man haft i glömska. Det känns bra, men det är inte bra. Den gamla serien Jag, Claudius saknar nästan helt specialeffekter och överraskande dödsfall (åtminstone för den som har öppnat en historiebok). Men den saknar inte dramatik eller trovärdig gestaltning, eller litterära kvaliteter, eller spänning och frustration. På tio avsnitt täcks hela tiden från Augustus regeringstid till Claudius död. Ja, du läste rätt: tio avsnitt. Det handlar om åren cirka 23 e.Kr till 54. Över trettio år på tio avsnitt. Det är en marschfart som till och med Julius Caesars legioner hade avundats. I Westeros har trupperna knappt lärt sig knyta skorna.

About cgripenvik

Jag är litteratör och gav ut min debutroman "Broder själ, syster flamma" 2014. Den följdes av barnboken "Emma: Flykten från träsket" 2015. Den här bloggen handlar om mitt försök att förverkliga min dröm och om min syn på litteratur i allmänhet.
This entry was posted in Recensioner/Reviews, Tankar om text/Thoughts on text and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s