Jag har köpt det senaste numret av Kalle Anka & Co. Det innehåller en serie av Marco Rota, den italienske mästaren bakom klassiker som Kalle Vildand (bland annat i Kalle Anka & Co 11-14 1982). Eftersom Egmont inte längre förlitar sig på att deras ordinarie produkt ska locka köpare skickar de med en töntig pryl i varje tidning, den här gången ett fotbollsspel, vilket visar sig vara tur, för då har jag nåt att fingra på när veckans avsnitt segar sig framåt från startpunkt till … startpunkt. Hastighet lär vara en vektorstorlek, alltså: den anges som förändring av läge per tidsenhet. Hastigheten i Game of Thrones är därmed noll. Nu är min inledning strax klar, ett rabblande av ord i onödan kan tyckas. Våffå gör han på detta viset? För att visa hur enkelt det är att stapla ord. Staplar man tillräckligt många har man till slut en bok, staplar man för många har man en serie av böcker.

Jag hade fel, visar det sig, när jag förra veckan profeterade om att duellen mellan Oberyn Martell och Gregor Clegane skulle vara huvudrätt i veckans anrättning. Den är istället dessert. Men blodig och spektakulär är den, med intryckta ögon och en skalle som sprängs som en ballong. Finnes det någon medicinare i min trogna läsarskara som kan informera mig om hur sannolik denna incident är? Särskilt när den utförs av någon som har förlorat så mycket blod att han dör bara sekunder senare? Är det adrenalinet kanske? Frågan blir då: hur mycket adrenalin strömmar i ådrorna på en man som älskar att slåss? Lika mycket som hos en man som avskyr det? Vad vet jag. Ser Gregor väljer också att slåss med ett tvåhandssvärd, eftersom han är så stark, och accentuerar denna fysiska kapacitet med att föra vapnet med en hand. Ok. Det är korkat, oavsett hur stark du är. När han väl fallit nyttjar seriens skapare det klassiska jänkarreceptet: låt skurken vakna en sista gång! Chock! Som Jason Voorhees, fast utan hockeymask! Effektsökeri kallas det. Cliffhanger. Trams.

På vägen till denna uppvisning i ”vi har inte längre nåt att säga så vi skriker det så högt i helvete vi bara kan”, passerar vi en massaker i norr: Mole’s Town går åt fanders, synbarligen enkom för att Ygritte ska få visa hur human hon är jämfört med alla andra vildlingar. Nej, förlåt, också för att vi ska få glädja oss åt att en elak prostituerad (de är ju elaka, det har jag hört, allihop) som har hotat lilla Gillys spädbarn (för det gör elaka prostituerade) blir dödad. Varför, frågar sig vän av ordning, har Mole’s Town inte på nåt sätt förberett sig inför angreppet? Ryktet om vildlingarnas framfart torde ju ha nått även dem. Ingen verkar ha försökt fly, ingen har beväpnat sig, ingen har satt ut vakter.

Ramsay Snow utnyttjar sin hjärntvättade slav Reek (Theon Greyjoy) till att inta en fästning. Pardon utlovas till garnisonen om den kapitulerar, vilket anföraren vägrar, men eftersom han genast får skallen söndermytererad är det inte längre han som fattar besluten. Ergo: kapitulation. Pardon? Gissa! Nej, just det, istället: klipp till flått lik. Ramsay Snow inte bara sviker sina löften och dödar dem som ger sig, han plågar ihjäl dem. Taktiken kan ha sina fördelar, men också sina nackdelar. Oavsett vilket: Roose Bolton, Ramsays far, belönar honom genom att formellt acceptera honom som sin son. Det hela är mycket rörande.

Sansa Stark kallas att vittna om sin mosters död. Självmord eller fult spel? Lyckligtvis har Sansa läst sina klichébemängda fantasyepos så hon ljuger duktigt, annars hade ju Petyr Baelish dött och vad hade då hänt med intrigerna i The Eyrie? Tänk om vi inte hade fått se fler meningslösa scener därifrån? Istället kan lord Petyr nu skjutsa upp Lysas son Robin på tronen, en marionett så god som någon.

Ett par dagar senare anländer en lätt febrig Hound tillsammans med Arya Stark till The Eyrie (han blev biten av en prisjägare i förra avsnittet). Unga fröken Stark kan inte hålla sig för skratt när The Hounds plan på att få ut en lösensumma av Lysa Arryn går om intet. Vakterna vid The Bloody Gate verkar mindre roade; hur ska det gå, hur ska det gå?

Som vanligt är det hennes kungliga usurpator Daenerys som står för avsnittets faktiska rörelseenergi. Eller snarare: rörelseenergin anländer i form av post som avslöjar att ser Jorah har spionerat på Daenerys (och hennes framlidne bror), vilket får unga fröken drottningen att förvisa den stackars Jorah. Rörelsen i avsnittet är således neråt, seriens enda relevanta motor gräver sig beslutsamt allt djupare ner i berggrunden runt Slaver’s Bay. Kommer hon nånsin därifrån? Jag vet. Ni kanske vet. Till Westeros dröjer det i alla fall innan hon kommer.

Betyg på avsnittet: 2. Kanske 1, förresten. Jag vet inte. Det är som sagt en uppvisning i konsten att inte säga nåt relevant och att dölja detta bakom en bedräglig slöja av intensiva händelser. Trollkarlar, illusionister kallar de sig, kör rutinmässigt med samma knep: få publiken att titta på nåt annat så ser de inte hur tricket går till. Det kan utföras skickligt och det kan utföras tråkigt. Fröken P formligen skriker i stolen bredvid mig: ”Det är ju så förutsägbart!” Sug på den, alla ni som tycker att det här är nyskapande, konventionsbrytande och spännande.

Det är nu två avsnitt kvar av säsongen. Kommer vildlingarna att anfalla Castle Black? Kommer Tyrion att bli ännu kortare? Kommer Daenerys att stiga ombord på armadan som ska föra henne till hennes rättmätiga kungarike? Nej. Vet jag detta så säkert? Nej, för jag har blandat ihop sammanfattningen av bok tre med sammanfattningen av bok fyra; det blir lätt så när de är likadana. Men jag gissar. För om det ska bli så måste serien arbeta upp hastighet, alltså flytta sig från den punkt där den har stått och stampat de senaste timmarna. Och vi vet alla hur otäckt det är att lämna trygga platser.