Varghallen: en berättelse om Thomas, Thomas och Thomas

Tänk dig en riktigt gammal tavla av en historiskt viktig person. Oftast är hen avbildad i en officiell roll, även om rollen i enstaka fall kan vara familjefadern, den ansvariga modern. Runt personen finns det föremål som belyser hens ansvarsområden, gärningar och personlighet. Djupare än så når man inte. Och så finns krackeleringarna, som om själva människan ligger begravd under duken och frustande försöker kämpa sig fri från bilden av sig själv.

 

Jag tänker mig att Hilary Mantel har tagit en sån tavla, Hans Holbeins målning av Thomas Cromwell i det här fallet, och med väl avvägda rörelser gnuggat en berättelse över den, som om hon spacklat igen sprickorna med innehåll. För den officiella historien är välkänd: Thomas Cromwell kämpar sig upp från enkla omständigheter till en förtroendepost hos kardinal Thomas Wolsey, och blir efter dennes fall närmaste rådgivare och mäktigaste tjänsteman hos Henry VIII. Han spelar en avgörande roll när Catherine of Aragon ersätts av Anne Boleyn i den kungliga sängkammaren; en lika avgörande roll när drottning Anne tappar huvudet, för att sen själv falla offer för hovintrigerna och hamna under bilan. Tillsammans med ärkebiskopen av Canterbury, Thomas Cranmer, var han också drivande i den engelska reformationen.

 

Allt detta är känt och skildrat åtskilliga gånger. Således är romanen Wolf Hall inte spännande i vanlig mening, däremot är den fängslande och intressant eftersom Hilary Mantel har valt att göra Cromwell till hjälte, i bjärt kontrast till de vanliga nidbilderna av denne ”man for all seasons”. Med hjälp av korta skildringar av vardagshändelser och familjeangelägenheter, av framgångar och tillkortakommanden, styrkor och svagheter, målar hon en helfigur av Cromwell. Klassiska hjältar som sir Thomas More porträtteras som fanatiska och smått sadistiska. Henry VIII själv blir en vacklande, livrädd monark, styrd mer av sina känslor än av sitt förnuft.

 

Romanen begränsar sig till Cromwells liv från uppväxten till avrättningen av sir Thomas More, med rejäl övervikt för åren i offentlig tjänst. Obrottsligt lojal mot kardinal Wolsey är det på håret att han faller med sin mästare, men lyckan står honom alltså bi. Riktigt hur detta går till är svårt att säga, men det är absolut ingen svaghet med romanen, för jag tror att människorna runt Henry VIII också frågade sig hur tusan det gick till, precis som de gör i boken. Svagare är däremot skildringen av Cromwells första karriär: hur gick han egentligen från legosoldat till biträde hos Wolsey? Pusselbitar läggs i form av italienska banker och holländska ullhandlare, men riktigt klar blir bilden inte. Det förflutna kan sägas ligga som en bakgrund i målningen, delvis skymt av den store mannen själv. Men detta är småsaker, för det är en mycket skickligt komponerad och skriven roman, utan tvekan ett mästerverk bland historiska romaner. Det blir helt enkelt en människa som träder fram, till exempel när Mantel i ett nästan lakoniskt avsnitt skildrar hur Cromwell i rask följd förlorar sin hustru och båda sina döttrar till svettsjukan. Eller när han börjar erkänna för sig själv att han nog är lite förtjust i den blyga Jane Seymour. Kanske inte det bästa valet, när allt kommer omkring, men just vetskapen om vad som komma skall gör honom tragisk och helgjuten. Inga överord, ingenting onödigt, absolut inget effektsökeri.

 

Något måste sägas om översättningen. Stundtals irriterar den mig, med uttryck som: ”Vad tid är klockan?” och: ”Vid den tid de når Towern … ” Det känns lite klumpigt, halvengelskt. Men på det hela taget är översättningen ett inspirerande exempel på hur man kan använda språket. Det är inte svårt att följa med, det är omisskännligt svenska, men också nåt annat, nåt eget, som åtminstone inte jag har stött på tidigare. I vilken utsträckning det är ett försök att spegla originalets stil kan jag inte svara på, men det gör egentligen ingen skillnad: det är ett mycket väl utfört hantverk, liksom romanen i sin helhet.

 

Till sist ett grumpigt ryt: Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra ”du har så många namn”, ”det är så krångliga namn” av mer eller mindre pantade individer som bara vägrar förstå varför man skriver fantasy när man kan skriva om, säg, hundpromenader vid golfbanan ute i villaförorten medan solen bättrar på seglarbrännan. Varsågod, säger jag, pröva Wolf Hall. Här möter du människor som tilltalas med förnamn ibland, efternamn ibland, titel ibland, sina ägor ibland, smeknamn ibland. Och de heter fan ta mig Thomas allihop: Thomas Cromwell, Thomas Wolsey, Thomas More, Thomas Boleyn, Thomas Cranmer, Thomas Howard, Thomas Wyatt, Thomas Wriothesley (uttal osäkert, enligt Wikipedia, men vi kan kalla honom Risley) och fler därtill. Försök navigera där, era tomtehattar!

Köp den på:

Adlibris

Bokus

Amazon

About cgripenvik

Jag är litteratör och gav ut min debutroman "Broder själ, syster flamma" 2014. Den följdes av barnboken "Emma: Flykten från träsket" 2015. Den här bloggen handlar om mitt försök att förverkliga min dröm och om min syn på litteratur i allmänhet.
This entry was posted in Recensioner/Reviews and tagged , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

2 Responses to Varghallen: en berättelse om Thomas, Thomas och Thomas

  1. Haha, ja det är en väldigt massa namn och alla heter Thomas! Jag undrade också hur han kom till Wolsey och hur han blev så bra på juridik. Det var den felande länken för mig.

    • cgripenvik says:

      Romanen står ju inte och faller med det, men en eller ett par tillbakablickar till hade täppt till. Men jag kommer att läsa uppföljaren med stort intresse ändå. Har du läst den?

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s