Game of Thrones: Nionde ronden

Konsekvensen av att bygga upp enorma förväntningar är att klimax måste motsvara dem. Brandon Sanderson avslutade Robert Jordans överdimensionerade bygge The Wheel of Time med en nästan tusen sidor lång slutstrid. Samma grop sitter George R R Martin i: efter alla dessa sidor, hur smälla till så att det känns? Skaparna av tv-serien Game of Thrones svarar: genom att låta ett helt avsnitt skildra ett enda slag, i detta fall vildlingarnas attack mot Castle Black.

Att skildra krig är dock inte lätt, helt enkelt eftersom det man måste förmedla är känslan av total avsaknad av kontroll. Och hur gör du det? Och för all del: hur gestaltar du dödsångest och panik och förtvivlan på ett sätt som känns trovärdigt? När du själv inte har varit med om det? Steven Spielberg lyckades i mitt tycke bra under de första tjugo minuterna av Saving Private Ryan. Intensiteten överväldigar sinnena så att man nästan måste hålla andan. Det är gott om blod och obehagliga köttdetaljer, men det är nästan aldrig de som är i centrum, utan fokus ligger hela tiden på Tom Hanks försök att ta sig levande från vattenbrynet upp till den minimala sandvallen nedanför de tyska kulsprutevärnen. Tempot skiftar när han hamnar i nåt slags chocktillstånd, och ökar igen när han lyckas ta sig ur det. Runt honom springer soldater åt alla håll och dör till höger och vänster och kulorna klingar sina trumvirvlar i landstigningshindren. Jag vet inte, för jag har aldrig varit i strid, men jag tycker det fungerar. Kanske just för att det är totalt befriat från heroism. ”I’ll see you on the beach!” säger Hanks precis innan pansarbryggan fälls och halva styrkan mejas ner på mindre än en sekund.

Game of Thrones har valt den motsatta vägen: dra ut på det, svulsta upp heroismen och krydda med en klassisk dumhet: Jon Snow sitter med en döende Ygritte i famnen medan striden pågår runt honom. Innan dess har det hållits improviserade tal till trupperna och begåtts strategiska blundrar. Jag menar: befälhavarna i Castle Black vet ju att det finns en stor vildlingstyrka söder om muren, ändå blir de i princip helt överraskade när just den styrkan anfaller från söder SAMTIDIGT som Mance Rayders huvudstyrka slår ut ett komplett meningslöst anfall norrifrån, vem kunde ha anat det? Vadå meningslöst anfall? frågar seriens tillskyndare nu. Tja, muren är 200 meter hög, och de klättrar över den. För hand! Wow, tala om spaghettimuskler när de väl kommer upp. Och det där med att hänga soldater över krönet så att de får en bättre skjutvinkel … funkar det? Jag menar: borde inte den förbättrade vinkeln tas ut av den försämrade stabiliteten? Fast förresten blir inte Castle Black överraskat eftersom vildlingarna skriker och tjoar och slår på sina sköldar i en situation där ett smygande överraskningsanfall hade varit att föredra. Och sen säger Jon Snow att Mance Rayder bara testade försvaret. Otroligt obegåvat att slösa bort hela sin infiltrationsstyrka i ett halvhjärtat testanfall, men vad vet jag, jag har ju aldrig deltagit i strid. Hur ska han nu få en ny styrka över muren? Suck! Nåja, han har ju mammutar, det räcker långt i en trång tunnel och uppför en lodrät mur. Fast mammutarna behövs inte, för en ensam jätte kan lyfta gallret bara han blir tillräckligt arg. Tänk då vad två jättar hade kunnat åstadkomma om de bara hade försökt.

”Vi skulle ha blockerat tunneln”, konstaterar Alliser Thorne. Ja, det skulle ni, men gör det nu istället för helvete! Det borde rimligtvis gå att till exempel tända eldar inne i istunneln för att få den att rasa samman. Det kan i alla fall omöjligt vara fel att försöka.

Överhuvudtaget är det ett avsnitt som lider av samma problem som Peter Jacksons Sagan om ringen-filmer: bigger ain’t so fucking good. Jag läste häromveckan en artikel nånstans som förklarade proportionerna i Martins värld, hur den högsta byggnaden är högre än alla andra litterära byggen, och framför allt att den största draken är större än alla andra. Och där jag bor kör en massa män med backslick omkring i jättesuvar. Nåt att bevisa? Jo. Som jämförelse: AC/DC åkte X2000 mellan Göteborg och Stockholm när de turnerade i Sverige typ 2000 och klev snällt av vid varje station för att snabbröka. Nåt att bevisa? Nej. Serieskaparna slår allt vad de kan på sin största trumma, men det hjälper inte. Några kända personer stryker med, men så är det ju i den här serien, det vet vi redan och vi hade knappt lärt känna dem ändå.

Det värsta med detta femtiominutersslag är dock att det är tråkigt. Det är aldrig obehagligt, aldrig intensivt, aldrig kaotiskt och andningsuppehållande som Saving Private Ryan. Man känner aldrig hur fullkomligt avgörande det är att en person lyckas förflytta sig de där tio meterna från en grop till en annan! Det går för långsamt för det. Det stannas upp i effektsökeri för ofta, det levereras för många machorepliker och radas upp för många klichéer. Jag känner ingen rädsla hos karaktärerna, ett par pliktskyldigt darrande händer räcker inte. Jag tror helt enkelt inte på det här, och då älskar jag ändå militärhistoria. Jag läste Michael Shaaras romanlånga skildring av slaget vid Gettysburg, The Killer Angels, med stor behållning för jag gillar krig på film och i litteratur lika mycket som jag hatar det i verkligheten.

Betyg på avsnittet: 1. Fullkomligt meningslöst. Femtio minuters väntan och sen visar sig tåget vara inställt på grund av strejk. Sug på den. Fy fan vilken dynga.

Man hade kunnat göra nåt speciellt av det här, nåt experimentellt. Varför inte en fejk-dokumentär i stil med Dragons: A Fantasy Made Real/The Last Dragon? Låt några arkeologer gräva ut Castle Black och The Wall några hundra år efter slaget och rekonstruera det utifrån fynd och litterära källor? Gud så tråkigt! tjuter seriens tillskyndare nu. Och det är just där problemet ligger: fantasyn är så fast i sina konventioner att alla försök att bryta mot dem avfärdas som tråkiga. Sån litteratur kan det aldrig bli nåt med.

Jag brukar säga att soul är den enda musikstil som måste ha ordet själ i sitt namn för att överhuvudtaget ha en själ. Det är naturligtvis bara ett smakuttryck, musikaliskt irrelevant, och ett resultat av att soulen inte längre är vad den var (betänk att Muddy Waters klassades som rhythm and soul, alltså det som sen blev R’n’B). I ljuset av vad fantasygenren har blivit tvingas jag formulera en variant: ”Fantasy är den enda litterära genre som måste ha ordet fantasi i sitt namn för att överhuvudtaget ha nån fantasi.”

About cgripenvik

Jag är litteratör och gav ut min debutroman "Broder själ, syster flamma" 2014. Den följdes av barnboken "Emma: Flykten från träsket" 2015. Den här bloggen handlar om mitt försök att förverkliga min dröm och om min syn på litteratur i allmänhet.
This entry was posted in Recensioner/Reviews, Tankar om text/Thoughts on text and tagged , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s