Det går fortsatt väldigt bra. 2477 ord idag, textmassan växer i en takt som jag oftast bara kan drömma om. Den avgörande skillnaden är att jag har börjat skriva utanför hemmet på förmiddagen fem dagar i veckan. Jag sitter på bibliotek; lagom tyst och nära till en massa kunskap om det skulle behövas.

Baksidan av tempot, om det nu finns en sådan, är att jag har börjat känna själva tyngden av alla ord som är kvar att skriva. Jag har en plan, ett projekt om det vedervärdiga management-uttrycket tillåts mig, med flera mindre delar. Broder själ, syster flamma var en del, uppföljaren en annan, och de två novellsamlingar jag jobbar med är ytterligare bitar. Bortom dem väntar andra planerade berättelser och idéer som jag bara klottrat ner i min anteckningsbok. Det är ett berg av ord, så många att det nästan känns överväldigande. Det känns som om jag behöver hjälp – en redaktör, en förläggare, någon som är beredd att sätta sig ner och titta på väven. Som egenutgivare får jag inte den hjälpen utan att betala för den, och när pengarna tar slut … Det gör att jag kan känna en frustration som gränsar till förtvivlan: det finns ingen chans att jag någonsin kommer att bli färdig!

Samtidigt är det en skön känsla att veta att det finns att göra. Även om jag inte kommer på en enda ny idé har jag att göra i många år även i det här tempot. Om jag lyckas hålla det, alltså.