Mohamed Omar är den uppburne poeten som blev islamist (och inte så uppburen), för att sedan kasta sig ur den strama religionens grepp och landa i fantastiken. Nu har han gett ut prosadiktsamlingen Natt öfver Upsala, delvis med inspiration från Lovecraft. Jag rekommenderar den!
Samlingen består av fyra längre diktnoveller, där den första, ”Svenska institutet för missionsforskning” är den mest självbiografiska. Omar ryggar inte för att driva med de pretentioner som är rätt så vanliga bland unga författare (inklusive undertecknad) i formuleringar som: ”Han ville läsa författare som tagit sitt liv./De måste vara på riktigt, tänkte han.”
Omar väver ihop sina minnen och egna erfarenheter av Afrika med berättelser om Livingstone och Stanley och svenska missionärer som verkade under 1800-talet. Det är en tjusig komposition, särskilt vid andra läsningen när kopplingen till de senare dikterna blir uppenbar.
Här finns också en bitsk religionskritik. En av missionärerna ser de många skilda språken som en förbannelse som drabbat mänskligheten och som missionen är till för att besegra. Men i diktens slutrader påminner Omar oss om att språken snarare har stora likheter, som ordet för ”pappa”. Religionskritiken fortsätter i den andra dikten, ”Pasolini kom aldrig till Uppsala”, där anklagelsen mot de mest rabiata troende, ”de rena”, är rättfram och tydlig. Omar har också etablerat sig som en välformulerad och insiktsfull kritiker av radikal islam, bland annat salafismen, men i förlängningen egentligen all form av dogmatisk tro. I dikten levererar Omar en bredsida i den där kondenserade formen: ”De ortodoxa teologerna har förklarat/varför Satan ska hållas för fiende: han tänkte.”
En bärande tråd i Pasolini-dikten är annars just berättarens kärlek till Pasolini, som är så stor att den resulterar i detaljerad beskrivning av två filmer som Pasolini aldrig gjorde! Är man Pasolini-kännare reagerar man naturligtvis genast, men för mig blev det en fyndig överraskning.
Samlingens två sista dikter, ”Jag hittar inte den Hängde” och ”Finn Malmgren vid Vansinnets berg”, är de som bär tydligast spår av pulpgiganten Lovecraft. Här skildras studenten Johan von Eulers undergång i skärningspunkten mellan dröm och vansinne och den svenske upptäcktsresanden Finn Malmgrens död under en expedition i arktis – blev han månne uppäten av de andra expeditionsmedlemmarna? Precis som i Pasolini-dikten skevar verkligheten och dikten ihop; berättaren är övertygad om att Finn Malmgren (som avled i samband med luftskeppet Italias krasch i Arktis 1928; en händelse som också indirekt kostade Roald Amundsen livet) är inspirationskällan till Lovecrafts At the Mountains of Madness, som han inte har läst på länge, och blir skakad när han inser att han minns Lovecrafts berättelse fel. Det är en fyndig gestaltning av hur myter uppstår och verkligheten förvrängs när den ska processas av våra ofullkomliga hjärnor
Det märks att Mohamed Omar har varit med ett tag för han rör sig lika hemtamt i pulpen som i den oväntade formen och det exakta, fantasifulla språket. Även om enstaka meningar kunde ha strukits – vi behöver till exempel inte få veta att Johan von Euler kallades Fnojan för att det lät som ”fånig”, det hörs liksom på själva ordet – är det överlag stramt och väl formulerat, utan de onödiga textsjok som så ofta tynger genrelitteraturen. Kanske är det ett resultat av formvalet? Det tål i så fall att fundera över.
Natt öfver Upsala är helt enkelt en häftig bok. Den är modig, eftersom Omar tacklar ett delvis Lovecraft-inspirerat material i diktform, vilket väldigt få skulle våga göra inför dagens kickjagande publik med gnistkort uppmärksamhet. Istället för en övergödd romanserie med fokus på spektakulära (och helt onödiga) vändningar och effektsökeri väljer Omar att gå sin egen väg och resultatet blir en bok som måste sägas vara tämligen unik i den svenska litteraturen, med ena foten i det höglitterära och den andra i pulptraditionen. Det är en ambition som jag anser är ett måste för att ta den svenska litteraturen ur det skyttegravskrig som verkar råda mellan det höglitterära och det underhållande. De tu måste mötas, annars kommer vi inte vidare!
Läs Natt öfver Upsala!
Pingback: Lovecraft möter Eliot. Ny recension av min diktsamling Natt öfver Upsala | Nya Il Convito